Aftonbladet – 20 juni 1857, sida 2

Pappa her aldrig nämt honom, nästan aldrig, sade Carlins; hburu kommer det sig? Jo barn, jag tycker ej om att tänka på honom; han har alltid haft en karakter rak: motsatt min. Jag vet ej huru det kommer sig, han var varit mycket klok i verldslig mening, han har samlat penningar — huru vill jag ej undersöka; han är mycket klok, också i verldslig mening; han skaffar sig förnäma relationer, och jag — det passar sig också bist för en prest — har aldrig varit klok som han, och hoppas och tror, att Gud icke låter mig komma på skam. Nej! Nej! tillade han rörd, kastande brefvet på bordet och räckande händerna åt sin hustru och dotter. Herren skall ej öfvergifva eder. Han ser nog att jag vädjar till honom, som eder rätte fader. Han skall ej låta mig tro och bedja utan att bli bönhörd. Den Ela familjen satt tyst några ögonblick. Nej, han skall ej öfvergifva oss, sade prostinnan; fädernas välsignelse öfverskyggar barnen., oa Carlina s!og ned ögonen, men hastigt söndertryckte hon en tår iögonviån, smålog och sade: Pappa oc3 måmma, skolen I väl då alltid sörja för min skull? Är då Carlina ett sorgebarn 2n . Nej, Carlina, du är vårt endan, sadv prosten, vårt glädjebarn och ej ett ögonblick har jag tviflat på din framtid. Den kan bliobemärkt — lyckligt då; en blomma, som väx:r gömd, tranipas ej ner af vandraren eller biåses omkull af stormen. Men, ser du, då man så här med rått öfvermod kastar sig in på vårt område, så kämpar man emot och svigtar några ögonblick, och tänker: Kanske du gjort oritt, orätt mot ditt eget barn, som inenting samlat åt henne. . g Men, Adolf lilla, du bar sjelf uppfostrat Qarlina, du har gifvit henne ett arf, som ej