liten fyrkantiger en, som jag såg i bokbindareståndet på marknan hängande dussintals i en rem. Herre Gud, om jag haft penningar ändå I Penningar? Hvad kostar en sådan en ? Åh, sexton styfver. Jaså, inte mer,, yttrade Petter med tillförsigt af en kapitalist; jaså, inte mer. Ja, jag skall tala med prostinnan — får se framdeles. . Åhje, prostinnan bar nog någon gammal, om mamsellen haft då hon var mindre, så att om du ber, Så --? Ja, ja, lita -på mign, sade Petter, som redan kände sig vara ett fast stöd för den späda qvinliga rankan. När jag lofver dig, så skall det nog gå för sig. Ja, du är Pojke, du. Ja, Gud ske lof för det; inte behöfver du Anna vara ledsen så länge jag bar bufvu det uppe. Nej, adjö med dig; nu skall jag gå åstad. Och så började han åter gin vandring. Han är ändå en bra:rask pojke, tänkte Anna, då han försvunnit, och blir nog en bra karl med tiden. Så säkert han lofvade; han — huru kan ban 0 2 ? Den beskedliga torparflickan tänkte all, icke på hvad vi troligen litet hvar finna nl Petter från Edefällan, så liten han var, dock hade den svenska karakterstypen atticke anse någonting för omöjligt och vara i stånd till hvarje uppoffring blott för att känna sig vara en man — en man, som svarade både för sig och andra. Det synes som detta begrepp om mannens kraft och qvinnans svaghet vore synnerligen nationelt hos oss — möjligen ett af våra många misstag i teorien, som dock faller rätt bra ut i verkställigheten. Petter uppenbarade sig andtruten och rödblossande i köket på Åbro prestgård, der han mottogs af en person, ieke mindre rödblom