Aftonbladet – 18 juni 1857, sida 1

Den förstaämda eller den om utvidgad ses ligionsfriket, som föreslår antagandet af dan. författnizg härom, hvilken vi i gårdagsb!adet meddelade, inledes med följande ord: Under de omsorger, K. M:t egnat åt brottmåls: lagens förbättriog, bar det icke kunnat undfalla dess uppmärksamhet, att de stadganden, som i allmtina Isgen och särskilta från äldre tider tillbaka gällarde ! författaiagar innefattas, rörånde de så kallade religionsbro!iten, företrådesvis påkalla en förändring, för ätt bringas till öfverensstämmelse med nuvarinde tids tänkesätt och upplysning. Tillkomna unde tider, då begreppen om nödvändigheten sf det bogerliga samhällets eobet äfven i kyrkligt höänseente så väl hos oss som i flera andra länder alstrad:-och änderhöllo ep ofördragsambet i trösssker, bvilken nåste betraktas såsom stridande mot den prötestanz tiska lärans väsende, kunna dessa lagstadgalden ej vidäre försveras, sedan den åsigt, hvarpå de hvila, nistan öfveralltannorstädes och jemvaäl i dekatolska färderna måst gifva vika för en senare tids begrepp om hvarje sambällsmedlems rätt till sanivetsfribet och dermed förenad religiös bekännelsefribet; Uti. 16 S-regeringsformen hår ock den grundsäts blifvit åttalady att hvarje svensk medborgare skall väre bes rättigad -att.fritt utöfea den religion, till hvilken.han5 jig bekänner, så vidt han derigenom icke störer sam-hallets. lugn eller allmön förargelse åstädkommer;j men denna grundsats har icke, efter hvad erfaren. heien visat, uti lagskipniogen ansetts kunna vinnar Jdea tillämpning, som man bar anledning att, antaga dermed varit åsyftad, så länge det i allmänna lagen bestämda straffet för öfvergång från lutherska lärän till annan trosbekännelse fått oförändradt qvarstå. Den påföljd af landsförvisning och förlust af all arfsrått här i riket, somför sådan öfvergång stadgas i 1 kapitlet 2 kyrkolagen och 1 kapidet 3 missgerningsbalken, anser K. M:t till följd häraf böra försvinna; äfvensom och då ej beller med syftningen af nämde i grundlagen står tillsammans; avt hinder lägges för svenska kyrkans medlemmar att utom den offentliga gudstjebsten sammankomma för ge rensamma andakisöfningar, så vidt ej vid dessa sammankomster något företages, som strider möt ordsiog eller sedlighet; K. M:t likaledes anser plakatet af den 12 Januari 1726, angående förbud mot särskilta religionssammankomster, jemte de flera föreskrifter, som i samma ämne blifvit meddelade, böra till all kraft och verkan upphäfvas. 4 Men ehuru K. M:t finner de bänd, som våra lagar hittills lagt på religionsfriheten, böra lossas och lemna rom för en efter nuvarande tids rättsbegrepp lämpad fördragsamhet, hvilken vid minnet af fordua för allmän trosfrihet utkämpade ärofulla strider höfves svenska nationen framför andra; har K. M:t likväl icke förbisett angelågenheten deraf, ätt å ena sidan dena medgifna friheten icke må urarta till sjelfsvåld hos littsinnet; eller blifva en uppmuntran för ogudaktigheten att förhöra sig i en otro, som söker undaudraga sg all inflytelse af det uppenbarade ordet, öch atv å andra sidan fritt utrymme ej må lemnas åt det af verldsliga afsigter ej sällan ledda omvändelsenitets försök att för sina villfarande lärosatser tillocka sig avhängare. Med afseende härå hafva i det lagförslag, som nu till rikets ständer öfverlemnas, de ioskränkningar i ea obegränsad bekännelseoch lärofribet, som för bämde ändamål synts limpliga, blifvit intagna; och EK. M:t förmodar, att rikets ständer i dessa stadganden skola fiona ett bevis på den varsamhet, hvarmed E. M:t anser lagstiftningen böra gå tillväga i ett så ömtåligt ämne, likasom K. M:t hyser den öfvertygelsan, att med dessa stadganden svenska kyrkans bestånd och nationens tillit till sanningen af denna kyrkas läror skola, under ett nitiskt presterskaps ledning, lika litet hädauvefter som hittills vara äfventyr underkastade. I fråga om sättet, huru de svenska medborgare, som vilja skilja sig från statskyrkan, må ega attansluta sig till annat i riket befintligt trossarefund eller bilda särskilta församliogar, äfvensom i fråga om sådana församlingars förhållande till statskyrkan och de: borgerliga samhället, har K. M:t för närvarande och intilldess sig visat i hvad mån mera omfattande stadganden kunna erfordrås, ansett de föreskrifter, somi redan finnas gifna för främmande religionsförvandter, kunna och böra tjena tillefterrättelse; dock har K. M:t härvid fuanit några få tillägg nödiga, deribland det väsentligaste afser de barn, hvilkas föräldrar först efter barnens födelse till annan trosbekännelse öfvergå. Ehurn i detta granolaga ämne åsigterna kucna vara delsde, Kar K. M:t likväl ansett öfvervågande skäl tala för hvad förslaget i detta hänseende säsom regel innehåller, helst med den åt konungen lemnade rättigheten att tillåta öfvergång från svenska kyrkan äfven vid tidigare å!der, än den af lagen i allmänhet bestämda, tillfälle i allt fall g.fves, att vid sådan tillåtelses meddelande fästatillbörligt afsee.de å mera ömtåliga familjförbållanden. Efter att i ämnet bafva. hört högsta domstolen, vill E. M:t alltså, med bifogande af de i högsta doms olen och statsrådet hålina protokoll, enligt 87 regeriogsformen till sntagande at rikets ständer framställa följande författning, angående utvidgad re:igionsfribet och vissa dermed gemenskap egande ämnen; . Derefter följer, det af oss i gör meddelade förslaget till författning, som, enligt hvad vi redan då anmärkte, i hufvudssken öfverensstämmer med det längesedan bekantgjorda utkast dertill, som varit föremål för högsta domstolens yttrande, men uttalar ett bestämdt upphäfvande af 1 kapitlet 3 och 4 S5 missgerningsbalken, 4 kapitlet. 7 S öärfdabalken, I kapitlet 2 kyrkolagen samt kongl. plakatet mot särskilta relig:onssammankomster (konventikelplaka:et) af den 12 Januari 1726. Ehuru, såsom vi redan nämt, i hufvudsaken öfverenbstämmande med det förut offentliggjorda uttastet; hvaröfrer högsta domstolens utlåtande infordrades, har dock förslaet, råsom man finner, undergått några föradringar; och. i det vi hufvudsakligen vidhålla det omdöme, som vi förut uttelat öfver det ursprurgliga förslaget, ante vi de förärdringar, som blifvit vidtagna, å det hela taget sågom förbättringar. Såfunda har förslaget i formelt hänseende erhållit en något förbättrad uppställning och redaktion. Ena ny inskränkvivg har tillkommit, den nemligen, att öfvergång till en främmande trotbejännelce icke tillåtes någon, rom är yngre än 18 år; men deremot ha flera af de anmärkte bristerza och lytena i det förra förslaget bl.fvit undanröjda. Så är t. ex. det straffbara Pp: Oselytmakeriet här begränsadt till använlande ef bedrägliga medel, botelser eller löfsa om timliga fördelar, för att förmå någon tt Öfvergå till en annan trosbekännelse. Det ttadzas visserligen äfven bär, att barn, som olifvit födda före föräldrarnes utträdande ur statskyrkan, skola senses fostfarande tillhöra tatskyrkan, men stadgandet, att kyrkorådet kall hålla hand öfver deras uppfostran, och 13 etreffbestämmelser, genom hvilka sådana örä!drar skulle vera förbjudna att någonsin ned sina barn beröra ett religiöst ämne, io borttagna, äfven eom det i enlighet ned norska — disrenterlagen är medgitvet, t, då blott en af makarne öfvergått till mande trosbekännelse, deres bernp, som