Aftonbladet – 17 juni 1857, sida 2

till sin herrskande idå, den att för hvad pris som helst rädda Octave undan faran, som hotade hans framtid. VIL Ea afton uti ett sällskap af nära bekanta, der fru dAubray äfven infunnit sig, föll der sig så att man, efter aft Ia uttömt åtskilliga samtalsämnen, började tala om homoeopstiska läkarekonsten. Genäst företogo sig några dristiga stämmor att förklara den för suverän och ofelbar, och skydde ej att påstå, det den lärda allopatiska medicinska fakulteten endast följde den gamla slentrianen. De förfelade det mål de åsyftat; ifriga afbrott ljödo i alla hörn af salongen; fruntimren i synnerhet täflade om att motsäga, och föreslogo åläggandet af de strängaste straff för folk, som voro nög principlösa för att komma fram med sådana teorier; de mildaste åtnöjde sig med att bedja värdinnan återkalla till ordningen dessa nyhetsmakare. Desse villå försvara sig, men man var rädd att de skulle kunna anföra några elltför allvarsamma skäl, och man valde hellre att göra narr af frågan, än att öfverväga den. Similia similibus, lika med lika, känner ni någon falskare grundsats ? sade någon; jag får i deg hufvudvärk på le pont de la concorde, i morgon, på samma timme, går jag öfver le pont des arts, och jag är botad. Nej, anmärkte en annan, för att kuren måtte bli fullständig och ofelbar, är det på le pont de la concorde ni måste gå den påföljande dagen. a En kanonkula tar bort ett ben på mig: i stället att dåna, såsom en okunnig menniska skulle göra, är jag så klok att jag erinrar mig det homosopatiska similia similibus, jag linkar fram till mynningen på er kanon, skottet brinner af och tac bort mitt andra ben; sålunda blir jag botad. s Visserligen, ni är botad för begge era ben. En af vära ryktbaraste läkare, som gjort sin lycka genom utöfning af allopatiska medicinen, den lagliga, och som, i sin lifliga otaek