EN SAMVETSSAK. ADOLF BELOT. () Vv: Också såg man friberrinnan dAubray småniagorå bortlägga sin vanliga vaksamhet och försumma att uppfinna nya listiga utvägar för att qvarhålla hos. sig sia son. Ifrån denstunden kunde Octave: efter behag använda alla sitä -aftnar; sochhan försummade intet af de. tillfällen, som erbjödo sig, att råka Sextilie. Hans kärlek tillväxte allt mer och mer, såsom man väl kan föreställa sig. Han fortfor likväl att dela den trygghet han ingifvit sin mor. Fröken de Martrais hade ett så eget sätt att könversera; för att försvata vissa ofta alltför djerfva satser, begagnade hon sig af uttryck, sem voro så beR i.en ung flickas mun; kon hade ovanliga fasoner att sätta sig, att stiga upp att trycka handen, att skarpt beskåda en if terhäcgsen, att taga till orda i ett sällskap och behålla ordet utan att ge efter, i korthe: sagdt, hela hennes uppförande liknade så mycket en frus, och så litet en ung flickas, såsom vi redan antydt, att Octave, föga van vid dessa amerikanska seder, som dagligen söka att insmyga tig iblahd oss, icke kuude allvarsamt betrakta henne såsom en flicka; med hvilken mån gerna ville gifta sig. Han sysselsatt: sig med henne såsom man sysselsätter sig meå ett fruntimmer som behsgar, hvilket man tror sig behaga, och som man ofta råkar ute i sällskåp utan ått frukta att ådraga henne tadel, och utan att tänka uppå att allvarsammare fästa sig vid benie. Det skulls således ha gått med denna fö:bindelse sox med alla dem, hvilka uppkonma midt i vinterr, vil tonerna af den första välsen; och sluta vid första löfspriekninger: veslade suckar, ofrivilliga handtryckningar, en tappad och genast bortsnappad blomma, ljufva () Se Aftonbladet nr 135 och 136.