Aftonbladet – 15 juni 1857, sida 2

kallat valet af densamma till bufvudstad och 7sedän föranleder dess uppblomstring, eller framkallas denna vid ett mindre lyekligt val genom särskilta ansträngtingar för en lättad kommunikation o. s. v. Såsom styrelsens säte, drager-hufvudstaden till sig de intelligenta krafterna, hvilka förnämligast här kunna göra sig gällande. Tiil och med lyeksökarnes skarp, iom isea hufvudstad samlas, måste dock gifra rig skenet af kunskaper och intelligens... Folkmångders tillväxt drager uppmärksamheten från f;remålen för småstadssqvallret, det enskilta lifvets tilldragelser; Gen fäster sig af naturliga osäker möra vid ds allmänna angelägenheterna och de offentliga personerna, Sjelfva patriotirmen är i småstaden och landsorten mera lokal, medan den bildade hufvudstadsinvånaren föres att mäta hufvudstaders framgång och ära efter lan dets. Der åter uppmärksamheten för ett folksangelägenheter är vaken och liflig, der måste äfven medvetandet vara allmsånsre om hvarje fölks beroende af de allmänna verldshistoriska tilldrsgelserba. Men i allt detta röjer sig den bögrsiintellektuella bildningen såtrom intresse för det allmänna; och der intresset finnes, der finn:s äfven förmåga att verka för dess ändamål. 1agori:rnnÅ Denna skildring upprepar det välkända och allmänt erkända. Men den ärjoss häriafigagn för det följande. Den antyder de förhållandens art, genom hvilka ett lands hufyudstad vinner betydelse förlandets andliga och materiella förkofran: På encort, bland en folkaåagd; som har att förete en allmännare spridd bildviog, sådan som den anförda, gör sig snart behofvet af de vetenskaplisa sträfvandenar stöd känbart. Hvad vi-kallat sbildningens intresse har det med sig, att menniskan cå i vetande som handling allt mera utsträcker sina:bemödanden och sin verksamhet, men just härigenom afven drifves att för dem söka en fast botten i allmänna grundsatser oeh-en sammanhängande: insigt. Denna vinnes genom studier, genom erfarenhet och eftertanke. Men den för individvela oeh allmänns intressen jrastlöst verksamme har icke nödig råd och tid att vetenskapligt pröfva.principernas riktighst geoo.n detas utvecklihg till ett systemaf vetante. Hån måste allt efter sin ståndpunkt välja sina: auktoriteter och har endast vid de mottagna grundsatsernas genomförande i det praktiska lifvet en mått stock för deras tillämplighet på förhwidenvaranils förhållanden. Det är sålunda, som, i mån af den allmänna intellektuslla bildningens tillväxt och utbredande, vetenskapen och vetenskapliga: institutioner blifva -påkallade. Och det är i följd häraf äfven ett lands hufvudstad förnämligast och tidigast känner behofvet äf att inom sin krets sluta vetenskapen: idkare oeh anstalter för den vetenskapliga bildningeus meddelande. Vi afse derföre tills vidare från det gagn ett uni värsitet kan hafva af att tillhöra landets hufvudstad. Vårt pistående är, att hufvudstaden, för att uppehålla sig på sin plats såsom tongifvande för landet, har behof af vetenskapliga instituter och bland dem af universitetet. : Föga lärer någon vara af den tankej att en hufvodstad verkligen skulle kunna genom sin bildning ega någon betydelse för landet; öm den inom sig skulle helt och hållet sakna vetenskapliga instituter Men man kunde tycka, att t. ex. en vetenskapsakadermi skulle kunna fylla behofvet. Härmed har det doek, såsom vi skulle tre, sitt egna förhållande. : För vetenskapsmannen är verkligen dei skriftliga-meddelandet ieke tillräekligt. Ham kan, sedan han redan -hurnit det anseende och den namnkunnighet, att hans skrifter öfverallt i verlden finna lyssnande lärjungar, åtnöja sig härmed. Men när detta undantagsförhållande ieke eger rum, och förrän det kan PR måste han dock ega lärjungar och sträfva att bilda en skola, om ieke hans eget nit i brist på meddelanae och återlifvande intresse: skall afsvälna. Sällsynta äro undantagen från denna regel, och de inträffa, som sagdt, då med dem, hvilka tidigå kommit. till. någon europeisk namnkunnighet. Eo-sådan ieke undervisande vetepskapsakademi har dessutom för besättendet af lediga platser icke sitt bestånd i sig sjelf, utan är bsroende af hvad som utifrån erbjudes densamma, d. ä. af tillfälligheten. Det skall derföre inträffa, att det vetenskapliga lifve vid densamma för längre perioder blir mer aller mindre ett skenlif, tills tillfälligtvis en eller flera utmärkta personligheter höja dess verksamhet och dess anseende. Man måicko åberopa exempel på motsatsen; ty de äro sådane endast skenbart. Sjelfve ilastitut de Francg skulle lysa ganska meddelmåttig, om det icke till medlemmar egde föreläsare vid Collöåge de Franes, föreläsare vid Bureåu des Longitudes; föreläsare-vid Museum dhistoirs naturelle och föreläsare vid les Facults. Berlinerskademiens 1edatnöter äro likaså desamma som Berlineruniveisitetets profestorer. Härmed är dock ieke -sagåt, att lärärskallet skal! uppehälla den vetenskapliga andan. då det inskränkes till inlärände af föreskrifox exumönslexor — hvilket icke heller är händelsen hvad augår vetenskapsakadersiernas ledamöter i Paris och Berlin. Men bärtill kommer, att det ömsesidiga muntliga meddel.ndet en akademis ledamöter emellan kan i aaturvetenskaperna till någon det företräda undervisningens lifvande kraft, — men i de humavistiska vetenskaperna icke. — Man kan visa fram en växt, et mineral, ett kemiskt preparat; ett fysikaliskt experimeat och deröfver resonnera hvarjehanda förståndigt; isen man kan icke på samma sätt framlågga en bit filosofi, historia eller språkforskning. Ett stycke sten eller trä och dåss benämöande-är nuwvisserligen ieke heller naturvetenskap; men saken kan-hafva sitt intresse för vetgirigheten, och vetandet derom kan blifva material för vetenskapen. Mean för de humanistiska vetenskaperna är det utmärkände, att det egentligen är blott systemet, det vetenskapliga sams machivget, som utgör det vid dem intresserande. Meädelanden i desamma; som skola intressera, måste fara utförliga, sammanhängande; och dat är derföre åe antaga undervisningens form. Hvad som sålunda gör dem mindre egnade för muntligt meddelände vid en akademisk session hindrar dem äfven att i en journal framträda i formen af vetenskapliga notiser. Nu är det likväl det humanistiska vetandet, som främst konstituerar en inteilsktuelt -bildad publik. Naturvetenskapen har visserligen sitt ideela, rent ve skapliga värde. Äfven den blott faktiska kunskapen Om: saker och ting tillhör den allmänna bildningen. Ala frågor, som röra ett folks materiella välstånd, bero, såsom bekant, för sin lösning af naturvetenskapen Men hvad som först bildar folkandan, ger den icke blott dess intelligenta -pregel, utan äfven dess åedliga hållning, är det vetande, som ingår i natiohallitteraturen, språkkunskapan, historien, filosofien, och detta vetande förmedladt af den sköna litteraturen. Det är på detta vetande äfven den religiösa bildningen hvilar, och alla de insigter, hvilka srfordras för deltagande i de allmänna angelägenheterna, lagkunnighet, insigt i nationalhushållningen och atatsförvaltningen, måste byggas på detsamma. Vi hafva i det anförda önskat visa, huru äfven högre vetenskapliga instituter, direkt egnade ät vetenskapens förkofran, för sitt lyckliga bestånd RR