Aftonbladet – 13 juni 1857, sida 3

ABA 0, TA MAA VUSA JagOrna eampade iöl demna gången. BLANDADE ÄMNEN. Teleskoper med glasspeglar. Af Lion Fou cault. (Efter Franska Vet.akad. Comptes rendus). Dioptriska tuber (tuber med glas) ega i jemförelsa med like stora teleskoper (tuber med speglar) fördsien att visa en klarare eller mera ljusstark bild; det strålkpippe, som träffar de förras objektivglas, går till största delen igenom, och användes mästan fullständigt till bilden i brännpunkten; hvaremot det jus, som faller på teleskopsts metallspegel, blott till n del återkastas som en strålkegla, hvilken dessutom Örsvagas derigenom att hon först efter en Dy spegliog når skådarens öga. Då likväl teleskopet är väsentligen befriadt från den genom ljusbrytningen förorsakade aberrationen, och bildens renhet deri blott beror på fuilkomligheten hos en enda yta, oeh då -Idet med samma brännvidd medgifver ett större tvär Imått på tuben, så godtgör det delvis de förluster, som ljuset underkastas genom återspeglingen. Åtskilliga vetenskapsmän, särdeles i England, gifva det också företräde framför dioptiska tuber, når frågan är om astronomiskt bruk; och orktadt alla de förbättringar, som skett i konsten att förfärdiga optiska glas, qvarstår som ett faktum, att det krafifullast instrumentet, som hittills riktats på stjernorna, utgöres af ett teleskop med metallspegel, nemligen lord . Rosses, som har 6 engelska fots diameter och 55 fots brännvidd. Möjligen skulle spegelinstrumenterna till och med få öfverhanden, om metall kunde bearbetas lika väl som glas, om de kunde få en lika varaktig polityr, och ieke vore långt tyngre. När man sålunda jemför begge slagen, faller man på den tankan, att det skulle vara särdeles förmånligt om teleskoper finge speglar af glas; nemligen i fall man åt glasspegeln, när den vore slipad och polerad, kunde förskaffa en sådan metallisk glans, att .Jman dermed erhölle lika klara bilder som genom de dioptriska glasen. Denna tanka bar förverkligat sig på ett ganska tillfredsställande vis. Man låter afen skicklig optikus slipa och fullkomligt polera ett glas, med samma ytform som en teleskopspegel, oeh öfverdrager det sedan (efter Draytons eller Powers sätt) med en silfverhinna. Denana hinna visar sig väl matt och dunkel, när den tages or utfällningsvätskan; men hon får inom få ögonbliek en ganska liflig glans, om hon gnides med skinn oeh litet kolkothar. På sådant sätt försilfrad, blir glas.Jytan starkt speglande, utan att vid de finaste unI dersökwingsprof röja minsta formförändring. Med en sålunda försilfrad glasspegel bildar Fou;Jeault ett teleskop em 10 eentimeters (3,4 decimal-). -Jtums) diameter och 50 eentimeters (1,7 fots) bränn , Åvidd. Detta lilla instrument tål ganska väl ett oku-Å. larglas, som förstorar bilden 200 gånger; jemfördtå: med en dioptisk tub om 1 meters (3,4 fots) längd,j -fgör det en märkbart större effekt. Jemföres ljusstyrkan hosden ifrån spegeln återkastade strålkeglan med den hos strålknippet från ett) akromatiskt glas af samma diameter, så visar sig att) ddet nya instromentet, till följd af rpegelns oskymda 4 yta, ger ett öfverskott af ljus, som ganska kraftigt: bidrager till fokalbildens daning. Vid samma diameter blir glasteleskopet blott hälf-s ten så långt som den dioptriska tuben, oaktadt det)! ger bilden med nästan samma glans oeh mera renhat.!: Vid samma längd åter kan diametern fördubblas,loch ljusstyrkan blir då 3!, gånger större, än hos tuben. Granskadt ur en annan synpunkt, utmärker sigi detta nya fjerrskådningsredskap derigenom, att det frambringar sin fullständiga verkan utan att erfor-, dra de många vilkor, som hittills varit oundvikliga! vid förfärdigandet af ett lika verksamt instrumsnt, detta må för öfrigt ha varit dioptriskt eller katoptriskt. Den dioptriska tuben förutsätter att glaskorterna i objektivets begge akromatiserande glas skolal1 ega fullkomlig jemnbet öfverallt i massans inre; atti! deras brytningsoch spridningskraft är på det noga-Ir ste bestämd, och att sammansättningen af 4 sferiska ytor samt deras eentrering afpassas alldeles felfritt. Hos det nya teleskopet komma objektivets dioptriska a egenskaper icke i fråga; objektivglaset utgör der blott, ett underlag för den speglande metallhinnan. Någonla jemnhet i glasmassans inre behöfs ieke; det vanli-kai gaste glas, som eger nödig tjocklek, är användbart, je blott det kan genom slipning få en skålig yta och 4 fullkomlig polityr. 5 Mot teleskoper plägar man anmärka, att deras mellspeglar med tiden oxideras och genom luftens åverkan fördunklas. Foueault har deremot icke märkt! någon förändring bos sina glasspeglars silfveryta. T Hans erfarenhet är likväl ännu för kort, för att medgifva några slutsatser angående dessa speglars framtida varaktighet; men hvad man vet, är att de genast kunna återfå sin glans på samma sätt som den uppkom första gången, eller genom polering med skinn och kolkothar; och att om hela silfverhinnank: skulle med tiden befinnas ändra form, så kan hon lätt och hastigt utbytas emot en ny, tillkommsn på samma sätt som den ursprungliga. — Lufttrycksvåg ooh sjelfregistrerande barometer. Af 4. Secchi, direktor för observatoriet i Rom. (Efier franska vetenskapsakademiens Comptes rendus; Jan, och Febr. 1857). Secchis uppfinniog tyseks ämnad att tillvägabringa en fullständig omskapning af de hittills brukliga baromatrarme, joch förtjenar så myeket mer att blifva allmänt bekant, som den är lätt tillämpad, icke blott Af instrumesrtmakare till yrket, utan af hvarje egare till en för tillämpnisgen tjenlig barometer. Uppfinniogen berer på em ganska omkel iakttagolse. Har man en sx. k. dosbarometer eller reseroarbarometer, Å. VY. som blott består för, hvars medra öppna ända år nedsatt i ett kärl med qvicksilfver, eeh afsöndrar man rör och losa från fodralet, utan att likväl skilja röret och losan ifrån hvarandra, ställer dosan på ett bord och åller röret upplyftadt uti dem, med bander; sålyfer man med hander två särskilta tyngder, nemlien först sjelfva rörets tyngd, och vidare den i röet befintliga qvicksilfverpelarens tyngd. Men den senare tyngden är jemt lufttryekets tyngd för tillället. Man nppbär demna tyngd med Landen, dsrifemom att man med tillbjelp af-rörets ovtantill sluta bottem hindrar lufttrycket att verka på qvicksilferpslarens öfra ände och trycka ned pelaren i käret, som Btår på bordet. Ty om mar gör samma örsök med ett rör, hvars öfra ända är tåpt med n kork, och tager ut korken, så att luften kan ryeka omedelbart på qvieksilfverpelaran, så rinner lenna genast ned i kärlet, och man får blott det oma röret qvar i handen. Om man nu, i stället för tt med handen lyfta barometerröret jumte den deri efintliga qvisksilfverpelaren, fäster röret under en ågskål, och i dem andra vågskålen Iågger så många igter, som behöfras för att hälla vågbalken ijemnigt, så inses lAtt att dessa vigter nu göra sämrma jeast, som handens kraftyttring gjorde förat, eller tt en del af desoa vigter svarar mot sjelfva rörets yngd och utgör taran; hvaremot den öfriga delen etto visar qvieksiifverpslarens (det vill här såga luftryckets) tyngd för tillfället. I sjelfva verket väger nan alltså lufttrycket på denna våg; och känner van blott taran, eller det toma rötets tyngd, så har an inettovigten lufttryekets tyngd. Också röjer sig shofvet att jemka dessa tyngder, så snart der mina förändring inträffar i atmosferen. För att med aliständig noggrannhet känna lufttryekat, måste jan likväl ASfven beräkma den under qvieksilfverlan i dosan nedsänkta rörkndans tyngd; men med st litet tillägg till apparaten kam verkan häraf föIkomrnas, så att man undviker beräkningen. Detta är Secehis lufttrycksvåg, i sin enklaste form. ör att likväl slippa vigternas justering vid hvar ny basrvåtion, har ham utbytt vågen emot en olikarmad igbalk, hängt barometerröret vid den korta armen, bragt en flyttbar tyngd vid den längre, försett kgbalken med en lång, nedåt gående visare, och nbragt en skala under visaren. För att ännu nogrannare än medelst visaren finna lufttryckets föränringer, har det romerska observatoriets lufttrycksig blifvit midt öfver vågbalkens egg försedd mediJ4 1 liten vid vågbalken fästad spegel, i hvilken mandem L mA