Aftonbladet – 13 juni 1857, sida 1

Hur Ni kommer till ära och anseende i en mindre stad. I Maltbhackas Veckoblad lästes i medlet af innevarande månad följande nog hemlighetsfulla uppmaning: De herrar, som intressera sig för socialt framskridande, torde benäget sammanträda å stadshuset nästkommande fredag klockan fem e. m.v Nästan aldrig har någon annons väckt en så obegränsad nyfikenhet. Stadens damer behandlade den som en slags charad, och den utgjorde i flera kretsar det hufvudsakliga sällskapsnöjet; fruarne smågrälade på sina män, ehuru det för dem var omöjligt att i detta fall något upplysa, enär den annonserande tycktes ha behållit hemligheten af sammanträdets föremål uteslutande för sig sjelf. Åtskilliga af herrarna fördömde på det högsta ett slikt hemlighetskrämeri, enär man säledes kom hals öfver hufvud till öfverläggningen, utan att på förhand hinna bereda sig att vara vältalig, hvadan man måste öfverlemna åt slumpen, huruvida man möjligtvis kunde i en hastig vändning hitta några vackra ord, tjenliga att kastas fram i det offentliga. Stämningen var, med ett ord, särdeles agiterad, då den betydelsefulla dagen och timman ändtligen ingingo. Samlingen på stadshuset var ytterst talrik. I hvarje ansigte läste man ett frågtecken. Då uppsteg utgifvaren af Malthackas Veckoblad. herr Weckblad, på en stol. Åtskilliga munnai vidgades; det förefaller nästan, som om er del personligheter hörde med munnen. Her! Weckblad mätte sitt auditorium med en öfverskådande blick och lade handen på sit bröst. Mina herrar, började han, talare hafva lyckligare, än jag förmår, utvecklat titelväsendets alla olägenheter. I nittonde seklet, i upplysningens och jemnlikhetens sekel är det endast ett spöke, som går tillbaka från tidehvarf, då man var nog vidskeplig att tags skenet för verklighet, bladguldet för äkt: uld. Men det är ovärdigt oss, framåtskri andets korade kämpar, att tåla ens ett spök ibland oss; må det jagas tillbaka i skuggor nas rike, i den natt, der dess vagga stod (Starka bifallsrop.) Mina herrar! Vi ega et medel i vår hand att tillintetgöra detta titel väsende åtminstone i vår stad, om också ickt andra ega mod att följa det. Vi behöfva en dast antaga ordet ni som uteslutande till talsord — den, som icke är du med oss, va 1e ni för oss, och jag vågar förespå, min