dersökningar framför allt ansetts vigtiga. Man har der till och med funnit nödigt att uppgöra alterna tivlinier med afseende både på ekonomiska, kommersiella och militäriska förhållanden, och ingen statsbana blifvit anlagd utan sådana föregåenden, eller utan att man först inhämtat all: tillgängliga faktiska upplysningar rörande de särskilta orternas statsekonomiska och industriella förhållanden, beräkningar af blifvande trafik m. m. d. Detta harskett öfverallt i utlandet; ja, äfven när konung Oscar i brödrariket framlade propositionen om jernvägen till Mjösen, hvem påminner sig icke den intressanta och i deta!j upplysande proposition med thy åtföljande undersökningar och. kalkyler H. M. då framlade fö Norges storthing? Hvem minnes ej vidden af de undersökningar, som 1851 höllos af en derför ensamt tillsatt komitå för bestämmandet af sträckningön at jernvägen emellan Köping-Örebro och Hult, hvilken ändå icke skulle anläggas på statens bekostnad, utar endast af henne oktrojeras åt ett enskilt bolag? Hvem minnes icke huru många undårsökningar som anstäld:s och utlåtanden som afgåfvos; huru många betänkligheter, vägda nästan på guldvigt, som kommo i fråga rörande jeravägens sträckning öster eler vester om Billingen? Om den skånska banans sträckning vid sidan om Ringsjön? Och nu, då frågan är om ett jernvägsnät, som skall genomkorsa två tredjedelar af Sverge, nu får man en proposition, som tar saken helt en -bloc:. två sins emellan stridiga betäckanden, det ena af majoriteten i en komitå och det andra af en dess ledamot, som kommit upp med alldeles nya bansträckningar och för öfrigt författat sitt betänkande på det sätt, att det måste förutsätta ett blindt förtroende till författaren, emedan man deraf egentl gen lär ingentiog mer än hvad man kan inhämta på kartan, utaa att vara hvarken statsman eller ingeniör, Och huru skall man kunna förklara, att regeringen kunvat framlägga och adoptera en, må vara genialisk, men likväl så ofullständig eskiss såsom ledning för rikets ständers beslut i den mesi omfattande fråga, som kanske någoisin varit föremål för deras pröfoing ? Är det då under sådana omständigheter som svenska folkets representanter skola med obegränsadt förtroende till regeringen och till en enda mans så ytterst superficiella undersökningar fastställa ett system, som måste komna att ega ett så omätligt inflytande på landets framtid? Är det på grund af en dylik löslig motivering, som Sverge skall kasta sig in på en under alla förhållanden betänklig skuldsättningsbava? Är det förståndigt eller ens behöfligt, att gifva regeringen och hr öfverste Erieson ett så vidsträckt förtroendevotum, eller bör regeringen och öfversten ens önska att erhålla detta votum och åtaga sig det stora ansvar det innebär? Den af konungens ministrar, som kontrasignerat den ifrågavarande propositionen om jernvägssystemet, skyndade att några dagar derefter draga sig undan från rådsbordet, och jag irrar mig troligen föga, då jag yttrar den förmodan, att konungens öfriga rådgifvare på den halfsa eller hela förmiddag de hvar för sig fått avslagen för att taga del af det nuvarande riksvigtiga ämnet, icke med den omsorg, som vederbort, hunnit begrunda denna sak i dess helhet och ännu mindre i dess detaljer, utan att de åtnöjt sig med att svärja på magisterns ordn, Vid sådant förbållande kan jag icke annat än på det högsta afstyrka antagandet och fastställandet af ett system för jernvägars anläggning, för omdömet öfver hvilket jag såsom representant i så många hänseenden saknar all slags ledning. Men, säger statsutskottet, rikets ständer kunna ju vid blifvande riksdagar göra rättelser och jemkningar i systemet, ty de beslut, som fattas vid denna riksdag, äro icke bindande för kommande ständer. Om detta är uppriktigt menadt, så är ju fastställandet af ett system rent af ett gyckel eller endast en courtoisie mot regeringen och hr öfverste Ericson. Det står på papperet, men betyder ingenting i verkligheten — ja, så säger man nu; men hvem vet om: man icke vid en blifvande riksdag använder alla medel för att binda oss fast vid det en gång skrifna ordet, och om icke systemet då betraktas som ett af begge statsmakterna fattadt oryggligt beslut, hvilket ätminstone icke utan begge dessa makters samtycke kan ändras? I hvilket dilemma befinner man sig icke då och huru komma derutur, utin en konstitutionel bryining, som väl ändå gerna bör i det längsta undvikas? Det säkra är åtminstone, att sedan rikets ständer en gång beslutat och. utstakat vissa stamlinier, det blir ojemförligt svårare att förändra dessa, och att ett sådant beslut kommer att locka mänga enskilta personer att, i förlitande på dess bestånd, ingå i egendomsköp, industriella företag m. m., som, i händelse af en förändring, måste blifva ruinerande. Och äfven detta vore bäde vådligt och orättvist. Och huru många millioner i kapitsl tror man väl erfordras, så vida industrien skall lika hastigt som de nu tillämnade jernvägarne och i jemnbredd med dem utveckla sig? Säkert tre å fyra gånger mer än jernvägarne kosta. Tror man då på allvar, att sådant är möjligt i Sverge, eller att icke en dylik svindelsjuka skulle rent af förstöra både statens och de enskiltes finanser? Och hvartill gagnade det sedan att ha jernvägarne qvar? Men äfven ett annat, i min tanke särdeles vigtigt skäl bjuder; att icke sträcka sig allt för vida i bestämmandet af ett stort jernvägsnät af s. k. statsbanor. Det är nemligen, om jag så får kalla det, den politiska synpunkten. Om jag nemligen förutsätter, astsdem framlagda stora) jernvägsplanen skulle inom den af regeringen: beräknade tiden af 13 år utgöras, så skulle vi, efter kalkylen af enahanda förhållande här som i andra länder, t. ex. i Preussen, som för våra maktegande tyckes vara likasom möosterstaten, tillskapa en af staten aflönad amovibel embetsock å tjenstemannäkår af omkring 6000 personer, eller en hel arm6 af sådana i strid med grundlagen afsättliga tjeostemän, som närmast kunde jemföras med poliseller kronobetjening. Hvilka skulle de politiska följderna häraf i framtiden kunna blifva? Jag bara frågar. Vi skulle dessutom från jordbruket och den produktiva industrieh draga omkring 900,000 dagsverken om året. Men icke nog med de armar, som skulle dragas från de produktiva yrkena — huru många hufruden och intellektuela förmågör skulle ick? derigenom plötsligen dragas undan statens, skolansöosh Kyrkans tjenst? I ett land, så fattigt på förmågöt i detta hänseende som Sverge, är äfven detta af stor betydenhet, och betänkliga tecken ha i detta hänseende redan yppat sig. Genom förvalt ningen af ön oändlig massa statsbanor skulle staten jemväl komma ätt drifva en mångartad industriverksamhet och handelsrörelse för anskaffande af materislierna till jernvägarne m. m., som professor Carlsomi sin reservation omständligare utfedt. På dessa skäl, hvilka visst icke äro nya, men derföre icke mindre begrundansvärda, afstyrker jag på dt högsta bifall til 2:dra och 3:dje ponkterna i! strtsutskottets betänkande. Beträffande öfriga puakter i samma betänkande kan jag fatta mig ännu kortare. Således röstar jag på de af åtskilliga re-! servanter aoförda skäl för fortsättning under nästa; statsregleriogsperiod med ett anslag af omkring 13 millioner rdr af banan från G3teborg gevom Westergötland och Nerike till Örebro, dervid arbetena bor-!1t de börja äfven åt Örebrosidan med ett anslag af omkring 4 millioner rdr, samt från Lund till Finjasjön. 4 Om dessa sträckningar äro redan alla meningar med obetydliga divergenser ense, Beträffande den förra, l sträckningea, så innebär den tillika fördelen att, då sannolikt dena enskilta banan mellan Örebro och Eö-j f ping inomett eller annat år blir fårdig, kommunikationen emellan Stockholm och Göteborg redan om tolf år torde kunna öppnas på jernvag till Köping och ; ! derifrån till Stockholm med ångbåt under åtminstone ! 7 till 8 mnader af året. nn Af pya banor anser jag den, som är ämnad till Upsala vara den angelägaaste och böra kuona bära sig bäst. För min del tror jag det hafva varit ett C hörst väsanidt at nm intern för hyilkat iam heablavits. ot