porten beroende på tre omständigheter, hvilkas samFrege vore högst sällsynt: ess god.skörd. ömma, missväxt i utlandet och en god bftersommar. Äterstode då demtredje utvägeli. Ja, denna väre oskså älsklingstanken. Ty lånä och kalasa derom ville alla vara med. Man hade åberopat ar dra länders exempel för att viså grundlösheten a! farbågorna för en statsskuld. Men verkade en statsskuld hos oss på samma sätt som iandra länder mec kapitalstyrka? Nej, ty der blefve de utländska lånen snart inländska derigenom att obligationerns uppköpas inom landet och de skatter, som för skul dens aflösning utgå, återvända till de skattdragande. Helt annat vore förhållandet med ett kapitalfattig land. Det blefve för alla tider skuldsatt. Detia borde en elfvaårig erfärenhet af Bypoteksföreningarne lärt oss; hvilkas obligationer till allra störst: delen äro för oss främmande. En annan fråga vore, om räntorna kunna betäckas med bevillning; mer för att så skall kunna ske, måste exporten betäck: importen eller ock jordbrukets afkastning stegras. Men produktionskostnaden för en tunna jåg är hos oss i medeltal 15 rdr, medan deni Östersjöhamnarat står till 11 å 12 rdr; en spanmålsexport skulle derföre under vanliga år ej löna sig. Skulle ett utländskt lån kunna afhjelpa den närvarande ponningekrisen? Möjligen för några månader, men erfarenheten hade lärt, att genom de inkomna låner silfvervalutan vid sjöfartens upphörande något stigit, men vid vårens ankomst åter till -en stor del utvandrat. Och statsiånens skadliga verkningar vore desamma antingen de upptagas på en gång eller efter Hand. TI senare fallet vore de visserligen mindre i ögonen springande, men ej mindre säkra. Dt visade sig i synnerhet i ea onaturligt ökad impori och i en myntoreda, åtföljd af låneanstalter på osäker grund, såsom Kandelsbanker utan solidarisk ansvarighet och banker, som sluta med att den; som har deras sedlar, ej får en skilling derför. Man sä: ger, att det vore en orättvisa, om den närvarande generationen skulle ensam få betala kostnaderna för en inrättning, hvaraf våra efterkommande otvifvelaktigt komma att s-örda den största vinsten. Den: sats vore dock ingenting annat än en formel, upp stäld af statsmän som sakna andra skäl, hvarmed de kunna bevisa nationen att dessa lån äro nödvändiga. Hvar generation har sin tunga, och det tillhör ej öv föregående att frossa på den efterkommandes bekostnad. Hvad den så mycket omtalade välmågav beträffar, vore det underligt, om vi ej under en lång varig fred skulle gått framåt. Men någon verklig välmåga hade talaren ej kunnat upptäcka, såvida man ej med välmåga menade, att män mär väl och smörjer sig. Man hade bär talat mycket om sjöfartens blomstring. Talaren hängde dock mera vid friheten än vid sjöfarten, och ansåg intet för mer än att vara en man för sig och tillhöra ett fritt folk, der ingen är den andres slaf. Till hvarje åtgärd, som inskränker denna fribet, vore han en fiende. Talaren uppläste till slut de första verserna ur skaldestycket Svea. Talaren komme att yrka, att rikets ständer skola tillse, hvilka medel kunna undvaras för fortsättande af de redan påbörjade jernvägarne, samt att för öfrigt den finansiella delen af frågan måtte återremitteras, på det man måtte undersöka, I huruvida medel ej på annat sätt kunna anskaffas än I genom lån. Doktor Gumelius uttalade sitt ogillande af det yttrande, som en föregående talare begagnat om del yngste riksdagsmännen, och betecknade det som ett försök till inskränkning i den fria yttranderätten. I Erkände snillrikheten hos jernvägsförslagets upphofsI man, men ansåg ej snillets inspiration kunna ersätta I den lugna erfarenheten. Betänksamhet vore nödvändig, men han hörde dock ej till dem, som vilja inskränka jernvägsbygnaderna inom gränsor som numera äro för tränga. Hade sjelf på för nära håll sett de svåra följderna af bristen på lätta kommunikationsanstalter och erinrade om hvilken stor rol jernvägarne äro kallade att spela i vårt land, der nöd kan herrska i den ena delen, medan den andra har fullt upp af lifsförnödeoheter. Ansåg att man nu ej borde antaga ett system. Ett sådant gör sig sjelft så småningom gällande. Hvad vägen norr eller-söder om Mälaren beträffade, ansåg han den förra ur allmän synpunkt för den fördelaktigaste. : Han vore sjelf södermanländning och älskade denna provins, men i första rummet vore han svensk; För närvarande: borde: man dock nöja sig med att färdigbygga vestra -banan emellan Göteborg och Örebro. Köping-Hultbanan, som blifvit begagnadsom ett skräm spöke och utsatt för en orättvis förföljelse, borde inlösas och göras till en del af statsbanan. Det hade sagts attilösen för denna bana blifvit begärdt 7 millioner. Såsom en besynnerlig tillfällighet anmärkte talaren: i anledning häraf, att det svar från England som innehöll: detta försäljningsanbud kom statsutskottet tillhanda just som frågan der skulle afgöras. Uppdrog derefter en tablå öfver inkomsterna på den del af denna bäna, som redan är färF dig från Örebro till Frövi, och visade med siffror att inkomsterna på densamma äro i stärkt stigande. Förordade södra banans. fortsättning. till Finjasjön och: skulle äfven gerna velat bevilja ett anslag till banan från Stockholm till Upsala, om ej dermed varit förknippade de omtvistade frågorna rörande bangårdarne i hufvädstaden samt riktningen öster eller vester om Sigtunafjärden.De begge: föreslagna banorna i Södermanland, norrut -mot Qvicksund och söderut mot Östergötland, vore vigtiga som framtidsplaner och göra sig nog gällande.. Rörande sättet I för kostnadernas bestridande, borde de betäckas helt I och hållet med lån, och ej med öfverskotten. Dessa borde oafkortade användas till rikets förkofrande i intellektuelt och industrielt: Känseende, till undervisningsanstalterna. samt befordrande. af konster ochvetenskaper och skulle. på detta. sätt använda blifva staten rikligen återgäldade så väl i materiel förkof-. ran som i högre upplysning. Mengel, från Upsala län, befann sig i den obehagliga ställning, att vara den förste bland de så kallade nybakade representanterna, som här uppträdde efter br Schwan, hvilken ansett tillständigt ätt upptökta dem; derföre att de vågade uttala en sjölfständig öfvertygelse. Hr Schwans förfarande hade, redan, -allmänt ogillats. af församlingen, och talaren behöfde således icke ådagalägga huru oparlamentarisk en så-1 dan upptuktelse var, hvilken vittnade om en stor böjelse att qväfva den fria yttratderätten; der-I före protesterade talaren emot. ofoget. De flesta ta-1 lare på utskottssidan hade tagit såsom afgjordt, att en: dast de sågo jernvägsfrågan från den högre ståndpunktev, fosterldindets och att åter de, som talade emot systemet; leddes;:af-små enskilta intressen, samt voreputtelkrämare. I likhet med Petter Jönsson, som yttrat sig första dagen, bad han, atttalarne icke ville draga strå för hvatandra. Såidant lönade icke mödan; ty: ingen kunde lägg sina ord så; att ej hans-intresse : sken igenom. Tal. fruktade icke att öppet säga, det han vore intresserad för. vestra stambanans dragning norr om Mälaren; det intresset vore fullt så godt som något annat! Tal. representerade hela sydvestra delen af: Upsala län, just den. bvarigenom jernvägen enligt komitens förslag skulle k. gå. — Om meningen hade: varit att uppgöra ett verkligt system för statens jernvägar, så hade det bort omfatta hela landet ochbade varit fättvist; men ickej att-såsom nu skett, uppgöra ett: system! blott för en: jemförelsevis mindre: del, eller..deny vid hvilt ken utskottets majoritet haft sina intressen fästade. Heja landet får dock deltaga uti ansvaret för och liqviderandet af de lån, som för systemets utförande skola upptagas. Systemet vore ofullständigtäfven deri att det uppgjorts innan tillförlitliga undersökningar blifvit anstälda; tvä femtedelar af bansträckningen vore ännu icke fullständigt undersökt. Trovärdiga : talare håde meddelat fullkomligt ippgifter RR RR RR RR