Fjerde sammanträdet. Den 5 Juni kl. 6 e. m. Sedan hr W. F. Dalman, hvars yttrande vi en annan dag skola meddela, hade slutat sitt anförande, lemnades ordet åt Gustaf Johansson från Kronobergs län. Han motsatte sig systemet på den grund, att undersökningarne änan vore så ytterst bristfälliga, hvarom bland annat vittnade det sätt, hvarpå man förbisett förhållandena i Småland, för följderna hva af hela sydöstra och södra delarne af denna provins finge lida, om utskottets förslag antoges. Bestred apgelägenbeten af Malmö-Jönköpings-banans anläggande i främsta rummet. Tillstyrkande i allmänhet varsamhet vid lånebanans beträdande, ansåg talaren, att man, att börja med, borde inskränka sig till linieroa StockholmGöteborg-Malmö, som utgöra ett system för sig och det för hela landet vigtigaste; anseende talaren likväl det arbetena böra utgå äfven från Stockholm och vestra banan dragas söder om Mälaren. Ötvergående derpå till en utförlig framställning af sina åsigter om lämpligaste riktningen för banorna inom Småland, påyrkade talaren, att den bana, sem i främsta rummet borde ifrågakomma, måtte utgå från södra ändan af Finjasjön genom Kristianstads län samt vidare öster om sjön Möckeln i riktning åt sjön Åsnen, Wexjö, Helgasjön, Hvetlanda, Ekesjö samt öster om sjön Sommen upp till Linköping, hrilken sträckning talaren ansåg såsom den rätta södra banan. I sammanhang härmed ansåg talaren, att en tvärbana Falköping-Jönköping-Hvetlanda-Oscarshamn framdeles borde anläggas, hvilken skulle förbinda Nordsjön med Östersjön och vara af stor nytta för hela landet. På grund af allt detta föreslog talaren således nu: 1:0 att intet allmänt jernvägssystem vid denna riksdag må antagas och fastställas; 2:0 att vestra stambanan drages söder om Mälaren och att anslagen för arbetena på denna bana både från Stockholm och Göteborg beviljas såsom utskottet i 6:te punkten föreslagit, samt 3:0 att, rörande södra stambanan, ingenting annat må beslutas än att den skall fortsättas till södra ändan af Finjasjön och att emellertid noggranna undersökningar anställas genom Skåne, Småland och Östergötland till Linköping i den riktning tal. antydt, äfvensom undersökningar för en tvärbana från Falköping öfver Jönköping till Hvetlanda. I afseende på medels snskaffande förordade talaren slutligen utskottets förslag, med den af friherre Sprengtporten föreslagna modifikation, att af de obligationer, som komma att utfärdas, bör ett lämpligt antal lyda på mindre summor, dock ej under 20 rdr rmt, derigenom äfven den ringe arbetaren skulle sättas i stånd att uti sådana obligationer, som tillika utgjorde ett slags rörelsemedel, nedlägga sina besparingar. Landshöfdingen S. G. v. Troil fann med tillfredsställelse, att den siste talaren hade antydt den stora vigten och angelägenheten deraf, att provinsen Småland erhåller förbättrade kommunikationsanstalter. Det vore synnerligast detta ämne talaren sjelf ville taga i skärskådande, då han ginge att yttra sig i jernvägsfrågan, och ville han derföre taga vid der den siste talaren slutat. Han erinrade att nämde provins. med en bredd af 25 mil från Östersjön till halländska gränsen, och med ett djup af 15 mil från Jönköping till skånska gränsen, mer än någon annan vore i saknad af kommunikationer; ty om man afräknade kustlandet, återstode likväl ett landområde af 200 qvadratmil, som hvarken egde segelbara floder eller kanaler eller något annat af konsten åstadkommet kommunikationsmedel. Provinsens rika vattendrag, som med sina forsande vattenfall inbjöde till industriella anläggningar, kunde derföre icke heller tillgodogöras; dess väldiga skogar saknade allt värde; det lönade sig ej att uppbruka den odlingsbara jorden, ty man hade alldeles för långt till afsättningsorterna. Denna provins, med sin idoga och sparsamma befolkning, som med kraft och ihårdighet odlade en karg jordmån, vore derföre framför allt förtjent af rikets ständers uppmärksamhet, och de medel, som användes till upphjelpande af dess kommunikationer, skulle gifva de mest välsignelsebringande resultater. Öfvergående derpå till frågan om de riktningar, i hvilka jernvägar inom Småland borde anläggas, förklarade talaren sin åsigt vara, att Småland behöfde icke blott en, utan tvenne längdbanor, och att man derföre vid anläggning af den, som nu först kunde ifrägakomma, borde taga denna omständighet och den framtida oundgängligheten af ännu en banas anläggande i betraktande. Den ena banan, den vestra, som först borde utföras, ansåg talaren böra framföras från Falköping öfver Jönköping till skånska gränsen, att der utgrena sig till Skänes kuststäder. Den östra banan skulle från Östergötland dragas till Ekesjö och vidare till Wexiö. I framtiden skulle derefter en tvärbana anläggas, enligt talarens åsigt äfven såsom stambana, från Kalmar genom Wexiö till Ljungby, och vidare till Halmstad. Blefse derjemte, såsom talaren hoppades, den föreslagna och för tyngre produkter beräknade kanalen mellan Asasjön och Karlshamn fullbordad, hade Småland åt alla sidor fått tillgång till och gemenskap med hafvet för afsättning af sina produkter och anskaffande af sina förnödenheter. Ett vigtigt skäl för ett skyndsamt utförande af den af talaren förordade banan öfver Jönköping till Falköping vore, att den hade en större politisk. betydelse för kommunikationen med brödrafolken. Denna bana skulle vintertiden blifva Sverges förnämsta transitobana, ty trafiken mellan Köpenhamn och Malmö vore sällan eller aldrig fullkomligt afbruten. På 7 år hade det blott en gång inträffat, att Malmö hamn varit tillfrusen en månad. Gillade utskottets beslut att nu genast framföra den södra banan ända till Lagaådalen ty först derigenom finge det södra Småland något gagn af banan, men tal. önskade att det måtte uttryckas, att banan skulle från Finjasjön dragas vidare mot småländska gränsen. Man hade invändt, att banan skulie på detta sätt komma att framgå genom en ofruktbar trakt, och det vore väl sant att en del deraf vore föga fruktbar, men detta vore