Petter Jönsson från Träslända i JönköpingsHän bad församlingen icke taga illa upp, att han yttrade sig vid detta tillfälle, då Försynen så ordnat, att odalmannen kunde få utbyta tankar med samt inhämta upplysning och vägledning af medlemmar af samtliga riksstånden rörande en fråga af så stor vigt för fåderneslandet, som den förevarande. Haänsyftande på den diskussion jernvägsbetänkandet fedan varit underkastadt utom representationen, anmärkte tal., att man förebrått utskottet att ha gått för långt; tal. åter ville förebrå det att icke ha gått långt nog. Tal. tyckt? nemligen, att då utskottet tillstyrkt så mycket af hvad öfverste Ericson föreslagit, kunde det äfven ha följt honom i afseende på banan mellan Jönköping och Falköping. Då tal. nu såg öfverste Ericson från flera håll nedsvärtas, erinrade han sig huraledes han, vid början af sin riksdags mannabanay bevittnat huru man på samma sätt nedsvärtade greive Platen då fråga var om beviljände af ett ytterligare anslag för Göta kanal, hvilken man påstod redan ha kostat staten nog med penningar. Med förtroende till konungens proposition hade tal. likväl, emot sina kommittenters instruktion, bifallit det äskade anslaget, och han hade nu ej skäl att ångra sig, ty resultaterna, dem hvar mar kande bevittna, hade blifvit välsignelsebringande Derföre ville talaren äfven na hysa förtroende till det framlagda förslaget och gifva sin röst till bifall för detsamma. Att den förste talaren, som yttrat sig i ämnet, ogerna ser, det man afviker från hans förslager, öch att det är ledsamt för honom att finna sig ha arbetat förgäfves, borde icke föranleda någon att rösta mot utskottets förslag. I motsats mot denne talare trodde derföre Petter Jönsson, att banorna borde utgå från hufvudstaden, der en talrik befolkning-med deraf härflytande stark trafik är till finnandes; ty om än de från hufvudstaden utgående banorna att börja med blefve stumpar, skulle de dock bära sig och staten derföre icke af dem på något sätt betungas. Den redogörelse finansministern lemnat beträffande rikets finansiella ställning visade, att denna, äfven om man prutade något på hr finansministerns antaganden, vore så god, att staten nog förmår bära ifrågakommande räntor. Talaren hade såsom enskild person städse varit rädd för skuldsättning; han egde derföre icke mycket, fastän han alltid haft nog; men han hade sett huru hans grannar, som icke varit så rädda för skuldsättning, blifvit rika på de företag, hvilka de genom lånta pengar blifvit i stånd att utföra. Talaren hyste derföre nu icke heller någon betånklighet vid att staten skuldsaätte sig för ett nyttigt företags utförande. Hr grefve Rosen, som nu tillstyrkt försigtighet och betänksamhet i detta hänseende, hade en gång för talaren framlagt sina planer och kartor, och då talaren häpnat öfver dessa planers storhet och för de summor, som till deras utförande erfordrades, hade grefve R. icke ansett någon svårighet eller betänklighet möta att dem anskaffa. Då var han djerf och talaren rädd; nu åter vore det tvärtom; grefve Rosen är rädd och talaren djerf, och tal. hoppades nu att staten ej genom antagandet af öfverste Ericsons af K. M:t gillade förslag skulle göra någon uppoffring. Förstode ej förhållandet med silfveruttagningen, dess beroende af export och import samt landets i sammanhang dermed stående förmåga att bära de utgifter som i och för jernvägsanläggningarne erfordras; men trodde att då mai sett Gud hitintills. hålla sin hand öfver Svea land, vore ingen anledning att låta skrämma sig af något i framtiden hotande spöke. Ville alltså bifalla öfverste: Ericsons förslag, men önskade derjemte: att ständerna måtte anslå medel till den af tal. förut omordade Jönköping-Falköpingsbanan. Hr Muren anmärkte att reservanterna mot utskottets förslag, till hvilka nu äfven hade slutit sig grefve Rosen, vore emot systemet och skuldsättningen, samt yrkade på ytterligare undersökningars anställande; alla styrde de dessutom rakt på Köping-Hultbanan, alla ville de följa kroken kring Mälaren och gä öfver dess halföar. De hade för detta ändamål beviljat, den enå så och den andra så många millioner, somliga tämligen nära intill det belopp statsutskottet föreslagit, och de hade följaktligen ej visat sig vara rädda för skuldsättning, ty de ha lika litet som statsutskottet några penningar att tillgå annorlunda än genom upplåning. Hvadan då det fasliga skriket mot statsutskottet. att vilja ruinera landet genom skuldsättning ? — Att jernvägar skola anläggas i landet, derom vore i talarens tanke alla ense, och han trodde äfven att striden huruvida staten bör anlägga dem vore utkämpad. Hade för sin del varit af den tanka att jernvägar bäst anläggas af enskilta bolag; men ständerna stannade vid förra riksdagen vid ett annat beslut, tack vare det föga uppmuntrande prof Köping-Hultbolaget gifvit på sådana bolags sätt att uppfylla sina förbindelser. Man finge nu underkasta sig hvad som blifvit beslutadt, och derom vore alltså nu ej mer att tvista. Man hade från ändra länder exempel på båda sätten för jernvägars änläggning, och båda hade de visat sig ega sina fördelar och sina olägenheter. Derföre borde man på förståndigt sätt fortgå på den väg man beträdt; ty det land, som för närvarande ej skaffade sig jernvägar, befunne sig i samma läge scm ett land, hvilket 200 år efter krutets uppfinning ej tillegnat sig detta försvarsvapen. Det skulle bli ett lätt rof för den förstkommande, som bättre förstått följa med sin tid. Frågan vore således endast: hvar böra jernvägarne läggas för att bäst bära sig och göra mesta gagn? Två förslag förelåge: K. M:ts, och jernvägskomitåns. Tal. omfattade för sin del det förra och ville gifva skäl för sin åsigt i detta fall, anmärkande han likväl dervid att han bufvudsakligen komme att stödja sig på de grunder, som blifvit anförda i öfverste Ericsons utlåtande. Fördelen äf. vestra banans framdragande söder om Mälaren vore der så väl bevisadt, att, enligt talarens förmenande, ingenting väsentligt deremot kunnat anföras. Förslaget derom vore ej nytt; det funnes redan på en af grefve Rosen år 1845 uppgjörd karta och betraktades då såsom vägen n:r 1: Expropriationslagen, hvarom grefve Rosen talat, såsom anledning till uppgörandet af hans system, fanns ej då: Då man för öfrigt vore ense om; att en väg en gång bör anläggas till Katrineholm, hvarföre ej då anlägga denna bana nu genast för ernående af den så ifrigt eftersträfvade sammanbindningen af Stockholm och Göteborg ? Att ett stycke af den norra sträckningen, nemligen Köping-Hult-banan, redan finnes färdig, hade dels icke så alldeles sin riktighet; dels berodde den förespeglade besparingen deraf på hvad Köping-Hult-bolaget kunde komma att fordra för sin bana. Skulle vägen läggas norr om Mälaren, borde man först tänka på nämde banas inlösning. Detta vore för sent. då statens jernväg vore färdig på ömse sidor, och bolaget i stånd att föreskrifva hårda vilkor vare sig för begagnande eller för inlösning af dess bana. Ty staten vore ej berättigad att gå med sina vagnar på bolagets bana, finge ej heller bestämma bolagets taxor. Till den komit6, som, i händelse af inlösning, skulle värdera banan, hyste talaren. ej förtroende. Man finge såle1es ej sätta sig i beroende af ett främmande bolag, och ansåg talaren att, ehuru han ej hade något emot en inlösniog, man ej borde på densamma bygga sitt system. Detta vore en af de orsaker hvarföre tal. ej ansåg det inbjudande att gå norr om Mälaren. Dertill komme att man ej borde lägga en bana längs Mälarens strand, utän att den berörde iet inre landet. Hvad anginge förbindelsen med Jalarne och de norra orterna kunde tal. ej inse att iågon kommunikationsled bättre uppfylde sitt ändanål än öfverste Ericsons norra bana. Påståendet utt den ej vore undersökt, vore ej sant. Den vore å pass undersökt, att man funnoit att en bana der san anläggas. Utskottet hade likväl icke föreslagit nslag till densamma, blott dess upptagande i systemet. Ropet -mot systemet förstode tal. ej. Man borde ju veta hvarföre man bygger och hvad man isyftar.. Man hade för öfrigt en märklig farhåga att