BURTOPAUv LOLHaANaDac MCA, BDeiglens och Frankrikes jernbanor vore, icke bevisande, enär trafiken är större i Frankrike än i Belgien, och således, om trafiken mätes mellan. dessa länders banor; hvilket vanligen sker genom att jemföra den inkomst som under en dag faller på en viss distans eller en kilometer å hvardera, den underhållskostnad, som fördelas på en mindre inkomst, måste stå i ett sämre procentförhållande, än den. som fördelas på en större. Tal. visade hurn vid en annan jemförelse resultatet blefve Annat, så att, då inkomsterna af båda banorna varit lika, unpelerhållskostnaden äfven hade uppgått till samma procent. Tal. kunde icke finna någon tendens att frångå statsbanesystemet derutinnan, att Österrike sålt sina statsbanor, eller inom Belgier fråga väckts om afyttrande af statsbanorna. Inom Österrike hade nemligen detta icke haft sin grund i någon öfvertygelse om fördelen af en sådan operatäsn, utan hade blott varit en finansiel nödfallsutwäg. Detta synes. bäst deraf att Österrikes banor Ibära sig väl, så att den vigtigaste af dem, Kaiser Ferdinands Nordbahn, gaf vid sista utdelningen 164 pr aktie. I Belgien har i alla tider af oppositionen :yrkats på statsbanornas afyttring, ehuru de enligt -den officiella berättelsen för jernvägstrafiken år 1854 verkligen bära sig. Häraf torde således icke den slutsats kunna dragas, att statens öfvertagande af jernvägars byggande vore, olämpligt. Elektriska telegrafverket är hos. oss ett exempel på ett stort af staten utfördt arbetsföretag, som icke gifvit någon anledning. til). .missbelåtenhet..-Jernvägar böra likaledes i Sverge byggas med statens kraftiga medverkan, och den lämpligaste formen derför vore attstaten: helt och hållet öfvertager stambanornas utförande vch förvaltning. HIDet, gifves trenne sätt för staten att anskaffa medel Lör stora företag. Det första vore; att endast suGcessivt. utföra arbetet i mån af tillgångar, hvilket är den enklaste utvägen; som ock i äldsta tider vid snarlika företag användts, ehuru den leder till missIhushållning, emedan arbetet sålunda icke sker med mog fart. Detta föranledde utvägen att samla kapistaler, för att sedan med dem kraftigare utföra arbetet; men derigenom beredes återigen förlust genom att draga kapitalerna ur rörelsen. Sålunda uppkom småningom användningen af krediten eller sättet att genomvlån anskaffa förskott af det erforderliga kapitalet och.sedan låta detta sjelft alstra den-produkt,.som skall ersätta detsamma. : Tal. ansåg, att Sverge icke borde tveka att äfven begagna den kraft, som finnes nedlagd i krediten, för att åstadkomma jernvägar, hvilket dock icke borde förhindra användandet derjemtie af de tillskott som finnas. Staten har trenne utvägar att skaffa pengar: den kan afyttra sin egendom, upptaga skatter eller låna. Den första möter hos oss oöfvervinneliga praktiska svårigheter; denandra vore orättvis mot den närvarande generationen; återstår således blott den tredje eller upplåningen. Man har velat påstå att genom upplåning till det nu ifrågasatta belopr.et skulle Sverge blifva ett af de mest skuldsatta lar.d i Europa. Detta blefve likväl icke förhållandet. Man kan antaga att 110 millioner behöfde upplänas och at4t ränta samt amortissement derå skulle uppgå till millioner. För att jemföra olika länders satsgkold kunde man betrakta denna i dess förhållasde till folkmängd, till landets produktion, representerad i exporten, eller till statsinkomsten. Je,mför man nu statsskulden och folkmängden i de förnämsta europeiska länder med Sverges, finner man att England har en skuld, som, fördelad på hela folkmängden, utgör 500 rdr på personen, Holland 526, rankrike 170, Spanien 211, Österrike 71, Ryssland 46, Preussen 35, Belgien 108, Sardinien 92; Bayern 64. Danmark 110 rdr på hvarje person, dä deremot :Sverges blifvande statsskuld 110 millioner fördelad på :3,600,000 menniskor endast skulle göra omkring 30 rår på person. Jemför man åter dessa staters skud med ländernas export, så visar sig att Englands uppsår till 8 gånger exporten, Frankrikes till 5!;, Spaniens till 27, Rysslands till 7 gånger o, s. v., hvaremet Sverges endast skulle uppgå till 1!7,,. Angående förhållandet till statsinkomsten ansåg talaren, satt våra finänser skulle, vid den tid då länet uppnått sitt maximum, vara så blorfistrande att de 6 millioner, :som borde åtgå till ränta och amortering, successivt :skolle betäckas med de ökade inkomster, som i följd af näringarnes fortfarande tillväxt komme att inflyta. Jemför man statsinkomsterna under åtskilliga perioder, sådana de enligt riksboksslutet hafva befunnits, visar sig att de 1829 uppgingo till 7,950,000; 1834 till B,690,000; 1839 till 10,309,000; 1849 till 11,780,000; 1854 till 14,700,000; 1855 till 16,500,000 och 1856 till 18,000,000, hvadan de således under de sista 25 åren ökats med 11,298,000 rår. Talaren fann det då icke vara sanguiniskt att antaga en tillökning af 6 millioner på 12. år, helst en början redan vore gjord genom bränvinsskattens höjande. Någon annan skattkammare gifves icke än landets välstånd. Staten kan under många former upptaga sina behof; men icke under någon form kan man upptaga större skatt än som står i tjenligt förhållande till landets produktion, annars angripes sjelfva näringsroten. Taaren ingick derefter uti en omfattande statistisk Bversigt af landets näringar och deras ställning. De kunna betraktas i 3:ne stora hufvudafdelningar: urproduktion, förädlingsindustri samt kandel och sjöfart. Urproduktionen sönderfaller åter i jordbruk, bergsbruk och skogsskötsel. I-afseende på jordbruket finnas icke några statistiska uppgifter, men man har ett ungefärligt uttryck för detsammas ställning genom att betrakta förhållandet med export och import. År 1854 exporterades 978,000 tunnor, 1855 1,739,000 tunnor. Jemföres detta förhållande med hvad som var 1838, då 523,000 t:r utfördes, finner man framåtskridandet. Ar 1856 införskrefvos 543,000 t:r spanmål, men deremot exporterades 724,000 t:r. I afseende på bergsbruket finnas säkrare uppgifter; kopparexporten har på 20 år tredubblats; den uppgick 1834 till 3188 sk, 1854—55 till 10,000. Jern bar stigit 41 4. Exporten af skogsprodukter utgjorde år 1834 331,000 tolfter bräder och 125,000 bjelkar, år 1855 1,753,000 tolfter bräder och 545,000 bjelkar. Härvid kan den anmärkning göras, att det icke är rätt att så slösa med statens kapitaler och undergräfva framtiden; men förhållandet torde ändra sig derigenom, att skogsmarkerna få ett större värde än förut, ty det ligger i sakems natur, att så länge något saknar värde, aktar man icke så noga derpå. Beträffande den andra hufvudafdelningen, eller industrien i egentlig mening, är det hufvudsakligen 10 näringsgrenar, som öfverväga och hvilka alla stigit i tillverkningsvärde. Sådant blir också förhålländet, om man tager i betraktande importen af de råvaror, hvarmed fabrikerna äro sysselsatta. Om handel och sjöfart yttrade talaren den åsigt, att de voro de mäktigaste. häftyg..för civilisationen, och att just i bredd med handeln den. menskliga odlingen framgått. Först då menniskorna började utbyta sina materiola behof, först då utbytte de äfven i andligt hänseende sina anlag. Importen, hvilken i början af 1830-talet icke uppgick till mer än 21 millioner, utgjorde år 1855 120 millioner. Påståendet; att en så stor tillökning i importen skulle blott alstra lyx och öfverstiga landets förmåga att bära, bestred talaren på den grund, att importen af råämnen, hvilken är rent af reproduktiv, till ofvannämde 10 artiklar uppgår till 20 millioner, hvilka tillsammans med värdet af öfriga råämnen uppgått till hälften af hela införselvärdet. Af öfriga artiklar hafva konsumtionsartiklar ökats till en betydlig grad, då deremot å lyxartiklar tillökningen är mindre, hvaraf kan dragas den slutsats, att den ökade konsumtionen ger ökad förmåga att förbruka och följaktligen ökadt välstånd. Den fruktan man hyste för att de penningar, :som hypoteksföreningarne indragit i landet, skulle utgått utan att lemna spår efter sig, ansåg alaren obefogad. Om en jemförelse anställes mellan kapitaltillståndet nuoch vid den tid då dessa ningar införskrefvos, skulle man finna, att pitaltillväxten står i mångfaldigt större förTARA Rd AT Fyr