dringen Norge. På enahanda sätt förhåller det sig med det privilegiumnorska fartyg alltsedan år 1825 egt att härfzbehandlas såsom inhemska. Det förekastas nu Sverge att, sedan det s. k. produktplskatet blifvit uppbäfdt, äfven andra länder erhållit enahanda örmån. Man må uppriktigt bekänna, att en idan polemik är till en sällsynt grad trångbröstad i statsekonomiskt hänseende, Glömmer man då äfven den högst betydliga uppzauntran norska handelsflottan, då den ännu rvästan låg isin linda, erbållit genom att finna sysselsättning i Sverge, genom att till en stor del verkställa dess export och icke blott ela den svenska fraktfarten, utan på många utländska orier snart sagdt uttränga densamma? Glömmer man, att det först var under Sverges skydd som denna gynsamma ställing för Nerge inträdde; och att ännu i denne und, oaktadt Norges handelsflotta ör 66 4 örre än Sverges, det senare landet likväl etalar 68.4 af aflöningarne till de gemen: amma konsulerne på utrikes handelsplatser, hvarom man till och med väntar en anmärkning från konstitutionsutskottet? Vidare finner man i Morgenbladet anmärkt i anledning af förslaget, att Norge skulle till erkännas rätt till fraktfart å Sverges kuster; ut detta vore en åf den nyare tidens läror, hvars sanning komiterade. erkänt och från wvilken Norge icke borde sexkommuniceras,, helst det dyrt köpt denna rätt genom sina uppoffringar, så att det till och med borde oga dea såsom ett privilegium framför alla indra nationer. Vi anföra endast i förbigående åtskilliga sådana morgenbladiska uttryck, som att Sverges broderskap i dessa saker (handelsförhållan!en) består i att vilja hafva brorslotten,; att len nuvarande mellanrikslagen hvilar på en gammal och hökarlik basis; att det vore Snskligt, om hela mellanriksväsendet . ginge sönder; att upphäfvande å Sverges sida af det bestående skeppsfartsförhållandet till Nor3e vore ett sjelfraordn,. så att man å norsk sida a ldeles icke behöfde fråga efter en sådan botelse, då Sverge icke :kan besörja sin export utan ftillhjelp af norska skepp m: m, d. fter ett sådant rått och ohyfsadt språk, för hvilket, liksom äfven för sina bornerade åsigter, Morgenbladet blifvit taget i sträng skoltukt af Kristianiaposten, kläder det tämligen illa Morgenbladet att slå sig för bröstet och försäkra, att ingen af den norska pressens organer tillåter sig en emot svenskarne polemiskt bitter och ovänlig uppfattning, hvilken långt för detta blifvit utträngd ur norska statslifvet;. eller att anföra såsom bevis på denna sinnesstämning, att en så stark och ansenlig minoritet röstat för den kongl. propositionen! För vår del äro vi långt ifrån att föreställa oss, bvarken att Morgenbladet och dets redaktör eller de kortsynta och barnsligt skuggrädda prohibitionisterna i norska odelsthinget representera opinionen hos Norges upplysta befolkning, lika litet som vitro, att de två eller tre röster hos oss, hvilka begagna hvarje anledning att uttala ilska och fizndtlighet mot Norge och med glädje se allt som kan tjena till att söndra de båda brödrarikena, äro något uttryck af ett allmännare tänkesätt i vårt land, och lika litet som vi tro, att den gamle bekante författaren af Ställningar och förbållanden och tidningen Folkets Röst, i förbund med prohibitionisterna här i landet (hvilka likväl nu lyckligtvis äro tämligen mycket tillbakakaträngda i sin lilla vrå) kunna anses i någon mån representera opinionen i Sverge. Men vi ha likväl icke kunnat underlåta att litet närmare vidröra det nu ifrågavarande ämnet för att deröfver sprida ett klarare ljus, just för dem som möjligen skulle vilja sätta det i sammanhang med några förmenta politiska antipatier mot Sverge.