kapital. — Vi ha icke velat vägra plats för följande insända förklaring, eburu vi för vår del icke kunna instämma i de åsigter insändaren der: kuttalar; alldenstund-vi anse en blex in casu, tillkommes på annat sätt än grunälagen föreskrifver och rörande några af grundlagens vigtigaste bestämmelser, innebära ett sådant afsteg från laglighetens bana, som visserligen egt rum ett par gånger under vårt nuvarande statsskick, men som dock hvar och en, som lägger vigt på: grundlagens -orubbliga helgd i alla stycken, måste önska att aldrig se återupprepadt. Till Redaktionen af Aftonbladet. Då jag, som hvarken har plikt eller tid att alltid läsa våra landsortsiidningar, likvål händelsevis fått kännedom om en liten artikel i Östgöta Correspondenten för den 13 dennes, der jag personligen apostroferas för någon i ett enskilt, politiskt sällskap yttrad mening, hvilken icke synes behsga Östgötha Correspondenten, har jag trott det vara min skyldighet att, i egenskap af representant, något närmare redogöra för grunderna för det ifrågavarände yttrandet och anhåller derföre Om ett rum i Aftonbladet för nedansiående. Frågan angick den utväg, som borde vidtagas för den, någon tid befarade sorgliga händelsen, att H. M? koaungen skulle blifva af sjukdom hindrad att regeringsärenderna vårda. I.detta hänseende stadgar visserligen regeringsformens 39 och 40 56 att, förett sådant fall statsrådet skall i konungens namn föra regeriogen med all den rätt, som regeringsformen konungen tillsgger; dock att statsrådet ej må förläna adlig, friherrlig, greflig eller riddarvördighet och ej heller med -fullmakter: förse de embets-och tjeostemän, som under tiden förordnas: Denna föreskrift vore ganska lätt att tillämpa, såvida förhållanderaa nu voro desamma, som dä grundlagen stiftades. Men de äro, som hvar och en vet, icke desamma sean Sverge blifvit förenadt med Norge. under en konung, och dessa riken hafva åtskilliga gemensamma angelägenheter, hvilka skola af denna gemensamma regent sfgöras. Sålunda bar, efter denna tid och onder den period då de numera försvunna amalgamationsidberna voro, åtminstone å svenska sidan; de för herskande, en rikseller föreningsakt är 1815 tillkommit, hvilken Lland annat i 7 innehåller, att svid alla tillfällen, då efter Sverges och Norges grundlagar, rikets styrelse föres af stätsrådets, begge rikenss statsråd skola sammanträda till ett antal af 10 ledåmöter fråm bvärtdera riket, för aft under namn af Sverges och Norges interimsregering förestå rikenas styrelse, med iakttagande af dessas ömsesidiga grund-. lågar.. Denna riksakt, hvars stadganden äro fullkomligt be-tämda och i den omförmälde 4 än vidare detaljerade i den oförtydbara syftning, att den sammansatta regeringen skall behandla. alla såväl svenska som norska ärenden under en för hvarje åttonde dag alternerande ordförande af den svenske justitieministern eller den norske statsministern, har i Norge naturen af grundlag, : men i. Sverge. endast al. civil lag, hvarföre den ej heller blifvit med ett enda ord oOmförmäld i vår regeringsform. Häraf följer, att tillförordnandet af en interimsregering, som under konungens sjukdom skall föra riksstyrelsen, är bokstafligen stridande mot Sverges grumdlagar. Sannolikt var det också detta förhållande, som i väsentlig mån föranledde ej mindre Svea rikes ständer, än Norges storthing, att år 1818, då ou varande konungen redan hunnit myndig ålder, besluta en adress, hvarigenom de bemyndigade konung Karl Johan att, för den händelse han blefve af sjukdom , hindrad att föra fiksstyrelser, anförtro densamma åt dåvarande kronprinsen; hvilket ock, som bekant är, vid tvenne tillfällen egde rum, senast under-H. M:ts sjukdom 1844. När derefter nu varande konungen är 1852 företog en utrikes resa och 1853 insjuknade, sammankallades, i saknad af en sådan adress beträffande riksstyrelsens öfverlemnande åt den nu varande kronprinsen, ert så beskaffad interimsregering, som riksakten stadgar. Att någon anmärkning i konstitutionsutskot tet hitintills deremot icke blifvit gjord; bevisar ingenting annat, än att Sverges representanter ansett denna utväg för tiden hafva varit den lämpligaste och att man fördenskull icke så noga höll på grundlagens bokstaf. Derefter har likväl dels regeringen framlagt en proposition, som skulle, ej mindre för händelse af konungens utrikes vistande eller sjukdom, lemna kar d ög a er rikenas styrelse åt hvarje prins ej le tsom ti myndig ålder, än äfven åt iksnlör sme sg hän seenden gifva grundlags helgd, dels samtlige -riksstånden, ehuru de på särdeles giltiga skäl afölagit den kongl. propssitionen om ett slags ambulatorisk prinsregering, likvå! varit ense om atitill nästa riksdag göra hvilande ett förslsg till ändribg i. regeringsformens 39 och 40 S, hvarigenom kronprinsen, dörest han är myndig, skulle förklaral!sjelfskrifven ätt, framför den sammansatta svenska och norska inte-imsregeringen, inträda såsom regent i konungens namn, när konungen vore utrikes vistande Eller så sjuk att han icke kunde befatta-sig med rikastyrelsen. ST Vid sådant förhållande och då båda statsföäkterna synss vara fullt öfverens om den grundsats, ätt tronföljaren, när han tillika BF könufigens sony bör i de tvenne ofvan förutsätta händelser öfrertagariksstyrelsen; då vidare, udder buvarande tidpunkt af iksdsg i Sverge och stoftbing i Norge, det synes i flerfaldiga bänsesnden vara särdeles olämpligt att sammankalla ett tjugomaonsråd, för att, utsn kollektiv ansvarighet införde respektivö rikenas olika organi serade folkförfamliagar, gemensamt besluta och afgifva propositioner, sanktiövera eller vägra sanktion å af de respektive-rikepas representationer föreslagoa lagar öck författningar m. m.; då uppdraget till svenska statsrådet att för Sverge ensamt öfvertaga riksstyrelsen, skalle antingen föranleda en suspension af föreningen mad Norge eller, enligt riksaktens nnvärande lydelse, göra det nödvändigt att, till ator kostnad för norska statsverket, hitkalla tio norska statsråd för att behandla de unionella frågorna; då regeringen, för undvikande af den sistnämda utvägen ioch för att hålla rikerkten i helgd, troligen skulle stanna vid det beslut, att an, såsom år 1853; inkalla en sammansatt regering; då många röster inom och utom representationen höjt sig mot icke blott grundlagsenligheten, utan lämpligheten. och den konstitutionella formligheten af en regering, deri tio af ett annat rikes inför Sverges stånder oansvarige embetsmen deltaga i pröfoingen af och kunna bestämma besluten jemvar i sådana ärenden, som röra ensamt Sverge; och då slut ligen i det omförmåälda politiska tisdagssällskapet en (i Aftonbladet sedermera tryckt) motion af hr R. fladavonhi klä Ar 4 AR a TA RR