IL : Några ord om jernvägsanläggningar ooh grundskatternas kapitalisering. Dessa tvenne ämnen, som, hvart för sig, äro så omfattande, och af hvilka det senare utaf en af de yogre ledamöterna på riddarhuset med ungdomens entusiasm och djerfhet genom en vid riksdagens början afgifven motion blifvit föreslaget till realisering, — något, som af de vise och betänksammare stämplats med benämningen ungdomsyra och barnafantasier, men som dock torde vara värdt att tagas inärmare betraktande — skola äfven måhända finnas ega ivnerligare sammanhang med hvarandra, än dessa vise män jemväl vilja se och märka. Beslut om anläggning af den ena stambanan efter den andra göras raskt i statsutskottet och komma möjligen att gå med samma fart genom stånden. Utskottets medlemmar äro ej heller förlägna för medel till dessa anläggningar, krediten är god, må vi anlita den, heter det; kommande tider böra med oss bära bördan, då de få draga nyttan. Så hafva dock icke svenske män i fordna tider tänkt, då de, för att med vapen i band tillkämpa sig och oss ej blott frihet och oberoende, utan äfven ära och hjelterykte samt den nyvaknade fria tanken burskap i Enoropa, atskickade utom landets gränser flera af sina söner än som nu komma att användas inom landet till befrämjande af dess välstånd, och då krigen, det ena aflösande det andra, slukade större och dyrbarare kapitaler, än dem vi snart skola se förvandlade i förbindelsemedel, dem tidens kraf och den med jättesteg fortgående odlingen göra för oss nödvändiga. Våra fäder visste att draga bördan sjelfva och lemnade nyttan i arf åt kommande slägten. Är det känslan af tacksamhet för detta oförtjenta arf, som manar oss att, under det vi låta oss väl bekomma frukten af förflutna tiders sträfvanden, vältra en dryg del af den börda, vår tid oss pålägger, på framtiden? Måtte vi dermed dröja, till dess behofvet blir ån mera tryckande, till dess, hvad en gång, och kanske snart, till straff för vårå egennyttiga beräkningar torde-drabba oss, ett krig för vårt sjelfförsvar, med dess härjningar såväl å folk som -kapitaler, tvingar till ett sådant steg. För ögonblicket är behofvet af lån mindre trängande än det mången gång förr varit, då likväl Sverges folk vetat under försakelse och ansträngd möda hålla modet och krafterna uppe. Phen fråga, hvars lösning nu utgör föremål för så mångas mer eller mindre kloka funderingar, är den, på hvad. sätt vi skola inom en kortare tidrymd af femton eller tjugo år kunna föröka vårt kapital med det belopp, som skall nedläggas eller, rättare sagdt, förvandlas i -jernvägar — der det naturligtvis, efter deras fullbordande, förefinnes såsom fast kapital — utan att landets bestående näringar derföre hvarken beröfvas det kapital, som till deras bedrifvande pu snvändes, eller gå miste om den tillökning deri, som af odlingens utveckling bör blifvå en följd. Detta ar frågan, sådan vi enligt vårt föregående resopnemang måste fatta den. Genom hvilka medel förökas nu ett lands kapitaler? På samma sätt som en enoskild menniskas: genom ökad arbetsskicklighet och mera ansträngdt arbete samt spärsamhet. Genom de förra blir för hvarje förnyad produktionsperiod i samhället det nyproducerade kapitalet allt mera öfverstigande det derunder konsumerade, i det producenternas själsoch -kroppsförmögenhetervid produktionen tagits mera i anspråk; genom det senare undanodrages kapitalet en onyttig konsumtion (slöseri och lyx) och sparas för en nyttig eller produktiv, hvarigenom åter på en gåog producenternas antal förökas och deras vilkor förbättras. Att sparsamhet är en dygd lärer ess ett gammalt ordspråk; men huru betraktas den icke ofta belt annorlunda i det dagHiga lifvet, der-denna-dygd stämplas: med en benämning, lånad från den nslaste.last, under det lyxen och slöseriet eller, som den numera i ett finare språk stundom kallas; Iberaliteten af kortsynta mönniskor skådas med välvilja och beundran. För att återkomma närmare vårt ämne, huru framkalla detta starkare användande af själens och kroppens förmögenheter till en förhöjd produktion? huru kunna säkrast taga denna värdefulla sparsamhet i anspråk? Ebhuruväl jernvägsanläggningarne äro att 8nse för en af nationens vigtigaste angelägenheter, kan den allmänna nationalkänslan likväl ej för detta ändamål, likasom för ett krig till värnande af vår frihet och sjelfständighet, tagas i anspråk, till uppkallande af alla medborgare af hvad klass och näringsgren de än må vara, att resa sig såsom en man, och vi måste här vända oss. till blott en klass af näringsidkare, den nemligen som af ifrågavarande anläggningar kommer att draga den väsentligaste nyttan och som, till lycka för företaget, har landets modernäring i sina händer och räknar huf vuddelen af befolkningen bland sina medlemmar — dea jordbrukande klassen. Vi böra genom grundräntorpas kapitslisering och tillåtelse fill deras afbetalande, i sammanhang med jernvägsanläggningarne, för dem uppställa ett mål, dit de skola med oaflåtlig ifver och längtan genom mödor och försa