Aftonbladet – 29 maj 1857, sida 2

meddelar Boknandlaren Svanström vid 50 ermalmstorg STOCKHOLM den 29 Maj. Det första svenska välgörenhetsmötet, som i dessa dagar varit församladt i vår hufvudstad och för hvars förhandlingar vi lemnat våra läsare en sammandragen redogörelse, har gifvit en ny väckelse till behjertande af de vigtiga samhällsfrågor, som varit förmå för mötets öfverläggningar eller som med dem stå i närmaste sammanhang. Det öfver förväntan talrika och lifliga deltagande af män ur alla stånd, och äfven af flera bland vårt samhälles högst uppsatte, hvaröfver mötet haft att figna sig, den praktiska sundhet och hofsamhet, som i allmänhet utmärkt de dervic fattede besluten eller de såsom mötets ge mensamma tankar omfattade meningarne, framför allt sjelfva frågornas växande vigt för samhället i alla dess utgreningar, — för det lilla, i hushållet och församlingen, ej mindre än för det stora, i staten och till och med i föreningen stater emellan, — allt detta låter oss hoppas, att en sådan väckelse icke skall gå för lorad för vårt land, utan medföra välgörande verkningar. Det är förgäves man i vår tid yrkar, att fattigvården bör återgå till att uteslutande vara, hvad den fordom varit, ett kristligt kärleksverk af kyrkan och af den enskilta barmhertigheten. Dessa välgörenhetens källor äro, Gudi vare lof, visserligen icke ännu förtorkade och skola, så hoppas vi, aldrig hos oss helt och hållet tryta. Men de äro icke tillräckliga. Och om äfven den enskilta gifmildhetens flöden ofta synas vara ymniga! nog, understundom till och med öfverflödande, så är dock deras riktning alltför ofta beroende af tillfälligheten, för att med säkerhet kunna afhjelpa eller ens träffa det största behofvet. En ordnad och förenad verksamhet för nödens afbjelpande behöfves derföre redan ur den kristliga kärlekens synpunkt; och när man besinnar, i hvilka frestelser armodet måste slitag vid valet emellan umbärandet af det nödvändigaste för sig och de sina och — brött. må man erkänna, att en sådan verksamhe! icke mindre är ett bshof äfven för den borgerliga samhällsordningen, Men att det icke är genom :staten, uan genom kommunen i dess större eller mindre kretsar samt genom den fria föreningen, som denna verksamhet bäst och ändamölsenligast utöfvas, är en allestädes af erfarenheten bekräftad sanning. Med sann tillfredsställelse hafva vi derföre äfvet bland ,deltagarne i detta möte företrädesvis bemärkt ett stort antal aktade män, som genom sin verksamhet inom församlingarne, i kommunala värf eller inom välgörande stif. telser och föreningar, dels redan sjelfva samlat en skörd af erfarenhet, värd att taga i akt, dels äro i tillfälle att, hvar inom sin krets, äfven i större eller mindre mån tillämpa hvad de funnit efterföljangvärdt af andras här meddelade rön eller åsigter. Man har beklagat, att mötet icke kunnat sammanträda tidigare, så att dess öfverläggningar äfven i någon mån kunnat tjena till ledning för de nu församlade ständernas behandling af fattigvårdsfrågorna. Vi tro ingenting vara i detta afseende förloradt. Ty dels hafva de frågor af detta slag, som hittills varit föremål för ständernas behandling, i hufvudsaken blifvit afgjorda just i den riktning, som mötet äfven för sin del godkänt, dels återstå såsom ännu icke af riksdagen behandlade de ojemförligt vigtigaste af alla med dessa frågor sammanhängande ärenden. Såsom sådana måste vi nemligen betrakta de båda vidt omfattande frågorna om kommunalväsendets och om folkundervisningens ändamålsenligare ordnande, hvilka ännu bero af vederbörande utskotts handläggning. Ty utan en bättre ordnad menighetsstyrelse, äfven för vidsträcktare kretsar än den enskilta socknen eller staden, skall man förgäfves vänta någoa verksam förbättring af fattigvården likasom af så manga andra för-mål för kommunernas sjelfve: ksamhet, och utan folzundervisningens uppfattande såsom på en gång ett medel at lyfta de arbetande klasserna och att bereda fattiga barn nya utvägar till utkomst, skall hvarje bemödsnde för fattigvärders förbättring endast likna ösandet i danaidernas såll. Vi hoppas, att välgörenhetsmötet, ehuru deticke lirekt haft att uttala sig om dessa angelä