— Vi fortsätta vår redogörelse för de mot statsutskottets jernvägsbetänkande afgifna reserv.tioner, och fästa oss tills vidare fortfarande företrädesvis vid den del af dem, deri rese vanterna uitala sig mot det af utskottets me joritet förordade antagandet af ett system. Utom biskop Thoma:xde , professor Corlso och doktor Gumeiins, hvilkas afstyrkande y:tranden i denna punkt vi förut anfört, är det förnämligast rådman Björck, som utförligt och med slående skäl visat oantagligheten af denn: del ef utskottets betänkande, och då den sistämde reservanten dessutom betraktat frögan ån en ny sida, från synpunkten af de kon itutonelia förvecklingar hvartill den kan ge anledning, återgifva vi här till en början rullständigt denna del af hans reservation förbehållande oss att sedermera återkomma til: de delar deraf, gom afse banornas riktning samt den finansiella sidan af frågan. Hr Björcks yttrande i denna del lyder som följer: Fastställandet af ett system för statens jernvägsbygnader har jag afstyrkt derföre, att tvist framdeles kan uppstå, huruvida ständerna ega rätt att göra de rättelser och ändringar i systemet, som af dem kunna pröfvas nödiga; att, om än denna deras räti lemnas obestridd; vidtagsndet af dylika erforderligs äodringar medför olägenheter för enskilte och upp offringar för staten; att dessutom ett faststäldt och ull utförandet antaget system innebär våda för statsverket och dess finansiella ställning, och att ett faststäldt system alldeles icke erfordras för att med urskilning och beräkning tillvägagå vid anvisande af medel för jernvägsarbetets utförande. Under. förhandlingarne inom utskottet syntes man till en början vara ense derom, att, om ett system nu faststäldes. sådant icke utgjorde hinder för kommande ständer att deri göra ändringar, men sedermera visade det sig att en och annan förestälde sig, att bestämmand: af jernvägarnes sträckning tillkommer regeringsmakten. Om nu än denna tenare åsigt icke för det närvarande skulle allmännare omfattas, och om än det ostridigt är och blir ständernas rätt att vägra anslag till utförande af sådana vägar, som framdeles kunna finnas olämpliga, så måste den allmänna meninger om nyttan af dessa anstalter lätt gifva styrka åt den åsigt, som kanske framstår, då man minst väntar det, att ständernas beslut vid denna riksdsg, så vidt derigenom K. M:ts nådiga förslag godkännes, icke utan begge statsmakternas bifall kan ändras. Under alla förhållanden måste en åtgärd, som hotar att inskränka representationens rätt att göra afseende på förekommande omständigheter och derefter rätta sina beslut, böra undvikas, och minst bör man opåkalladt gifva anledning till en i konstitutionelt hänseende möjligen tvistig fråga; men då sannolikheten att rättelser och ändringar i systemet måste blifva nödvändiga är större i den mån föregående undersökningar nu saknas och sysiemet likväl synes erhålla en stor omfattning, kan det icke nekas, att man genom faststöällande af ett system lägger grunden till tvister såväl om statsmakternas inbördes rättigheter i denna fråga, som ock om rättigheten i allmänhet att om bansträckningarne fatta andra beslut, än dem, som nu må tillkomma; hvarmedelst frågan måste. och skall blifva framde!es ännu mera invecklad och till splittring inom representationen ledande. :Om man liksäl utgår från den åsigt, att de beslut om jernvägarnes sträckning, som vid denna riksdag fattas, men icke erhålla bekräftelse genom anslag af medel till deras verkställighet, kunna af kommande ständer ändras, och om man derjemte icke vill inlåta sig i svar på den fråga, hvartill det rtjenar att fastställa ett system, hvars utförande man sjelf medgifver avkomma på vidare pröfning framdeles, så är man dock skyldig avt taga i övervägande de allmänna och enskilta olägenheter, som följa deraf, att det faststäida systemet kan ändras. Aila de fördelar, som af utskottet framhållas såsom följder af ett faststäldt system, bero uppenbarligen deraf, att detta icke är underkastadt förändring. Då det nu förutsättes att ändring kan ske, äfven om man icke vill medgifva, att den måste inträffa, så visar det sig ju att grunden för alla de bjert utmålade förmånerna af systemet är en oriktig uppfattning af. beslutets verkan och giltighet. , Är det nu ständerna värdigt att föranleda en sådan villfarelse och kan det ske utan ansvar för statsverket? Utan att anföra exempel, som nästan alltid äro förbatliga, inses lätt, att alla de enskilte, som trygga sig vid det faststälda systemet och derpå grunda sina ekonomiska beräkningar, skola blifva lidande då Ändring i systemet finnes nödvändig och dessa beräkningär af en sådan korsas. För visst kan det antagas, att de sålunda lidande skola anse sig ega inspråk på godtgörelse af staten, och om än någon iuridisk förbindelse dertill icke kan af staten erkännas, så lärer det svårligen kunna nekas, att den moraliska rättvisan, det vill säga billigheten, förpliktar staten till godigörelse. Men hvar skall denna stanna? Sannolikt skall farhågan att i detta afseende alltför mycket blottställa statsverkets. tillgångar verka derhän, att någon ändring alldeles icke sker, och de