KONGL. TEATERN. Muntra Fruarne i Windsor. Komisk-fantastisk operai3 akter (efter Shakespeares lastspel) af H. S. Mosenthal; musiken af Otto Ni colai. Sedan de stickande och starkt kryddade retmedel, hvarmed, ofta enligt kompositörernas uttryckliga åstundan, de moderna operatexterna gemenligen varit försedda, smäningom förlorat nyhetens behag och med detsamma all kraft att uppfylla det dermed afsedda syftemålet, hafva flera af de nyare tonsättarne i de stora dramatiska skaldernag alster för sin musikaliska verksamhet sökt ett tacksammare fält att bearbeta, om man än sällan nog har förmärkt att de deraf lyckats draga nåSR rikare päring för sin fantasi. Så har hakespeare, Schiller och Victor Hugo fått bidraga med hufvudsakligt underlag för flera af Verdis operor, såsom Macbeth, Loisa Miller och Eraanin, och sjelfva Rossini skref ju gin sista och största opera till förherrligande af hjelten i Schweiz historia och Schillers dram, Wilhelm Tell. En betydlig skilnad förefinnes dock mellan Rossini och hans efterföljare, utom i andra afseenden äfven deruti, att, då Rossinis Wilhelm Tell åtminstone röjer ett förtjenstfullt och ofta med framgång krönt bemödande hos kompositören att införlifva sig med det för honom något främmande ämnet, andra nyare deremot föga bekymrat sig om ämpets fordran, stundom, såsom till exempel i Lucrezia Borghia, Ernani och Lucie,, till de mest tragiska scener satt en glidtig och lekande musik, som sedan under form af vals eller dylikt med framgång och på goda skil gjort sin rund i danssalongerna. Beträfiande förvandlingen af Shakespeares dramer till operor, så är en sådan förvandling i mer än eit hänseende vansklig; då den måste hos kompositören taga i anspråk både en på en gång djup och liflig uppfattning af ett särdeles rikt dramatiskt stoff och förmå