Aftonbladet – 15 maj 1857, sida 2

mare, visade bort Timofei, och kastade mig i min säng utan. att afkläda mig, för att fverlerana, mig it mina betraktelser. : Jag genomgick först i mitt sinne tjusande minnen, Wen snärtförriggick en besynnerlig förändring i Täta idder. Jag började att röna en tillväxande sorgsenhet, en hemlighetsfull bro, Jag -kunde-iecke göra mig reda för: orsaken dertill, nåen jag iöhte den dystra ängs. lan; söm aningen om enstor olycka ibland väcker. Jag tyckte, att fen petson, Kvars till gifvehhet Var mig dyrbar, led Soch tkaNade mig till sig: Ligan på vaxljuset, gonv brahm bredvid mig, var kört och orörlig ; mitt väggurs pickande var långsamt och. regelbundet. Jag lutade mitt hufvud mot hånden: och bliökade ut i den Kalfdager, som rådde i min ensliga kammare. Jag tänkte på Vera, och en plötslig mattighet bemäktigade sig mitt hjerta; alla omständigheter, som bade gladt mig, föreföllo mig; såsom de verkligen voro, sågom ojycksbådande händelser; en olycksafgrund uten utgång. Då detta smärtssmma tillstånd allt mer och mer tilltog, reste jeg mig upp, och i samma ögonblick tyckte jag mig åter höra en bönfallande röst, som ropade mig. Jag lyfte skälfvånde Ionägrudet, Ja, jag bade icke bedragit mik; stt Klägoskri lät Höra sig på afst nd; och, sedan det gmåningom nalkats, tyckte jag, att det sväfvade utanför de mörka fönsterrutorna. Fasa grep mi; jäg sprang upp ifråh sängen och öpp; nade fönstret, Det qvidande ljudet,. som-J:g hört, inträngde i mis kammareyochjag trodde mig höra det svifva öfver mitt häfvud. Rädslan -hade isat -mig; jag, lyssnade. Var det en hitsötn jeller eg jattfogel som hade uppgitvit detta sorgliga; skrik? Jag kunde icke göra mig reda derför, men jag -svarade derpå ofrivilligt. Veral Veralv utbrast jag, bär det du, som ropar mig? ; Min betjent Timöfeikom in bestört och yrvaken, ; Hans närvaro återkallade mig till mig sjelf; jag drack, ett glas vatten och gick ut i nästa rum, men förgäves försökte jag att gofva der, Mitt hjerta: slog, och dess slag höllo mig veken. För öfrigt hade all tanke på sällhet försvunnit; jag: vågade ieke ess ötverlertina mig åt de ljufva drömmar gr mig aftonen förut. åföljande dägent vid middagstiden satte