Aftonbladet – 15 maj 1857, sida 2

I sista stunden. Jag förstod då icke bedelsen åf hennes ord... Men! hurå skal g Tförklata henhes rädsla? tänkte jag, — yckte hon sig verkligen se sin mors vålnad 2? vad inbillningen är, förunderligt... Och g tänkte ej mer: på-annat-än vårt nästa samJ. Det var samma dagsom jag -skref: till ig ett så bedrägligt bref! : I Då aftonen kom begaf. jag mig åstad, och olen vat ännu icke nedgången,! när jag-rean. stod femtio steg från trädgårdspörten, ti en trädgrupp På sjöns strand. Jag hade vandrat till fots. Jag bekänner det GI min skam, en känsla aforo hade bemäktigat sig nig, jag var rädd ..., men jag förebrådde mig icke mitt uppförande. ,AUt under det jag stod ömd bakom träden släppte jag icke trädårdsporten ur sigte; den öppnades icke. Son försvinner helt och hållet) skymningen träder, bimmelen höljer sig med stjernor, vilkas skimmer allt mer och: mer flltager; po jag väntar alltjämt; ötåligheten pligar ig. Det blef nätt: Jag kände ej lägre thärda; jag gick ut från mitt gömsle; jag slkades försigtigt porten. Jag såg mig omring; allt var stilla i trädgården. Jag raade med sakta röst Vera; jeg ropade två tre ånger. Iötet svar. Jäg väntade ännu en alftimma, en hel timma; natten var så mörk, jag knappast kunde urskilja någonting omring mig. Förtviflan grep mig; jag ryckte äftigt upp Porten och smög mig på tå, likt n tjuf; framåt huset. Jag stannade nära bopplarne. I nästan alla fönstren syntes ljus; ag såg skuggor tidt och ofta sväfva fram och illbaka i hennes kammare. Detta. förvånade ig; men klockan, som jag såg på vid fig sken, visade på half tolf. Ett doft uller hördes i en bast på andra sidan af hu: et: det var ett åkdon, :som; körde ut; från ården.3 Någon grarine, som far hemo, tänkte ag. Som jag förlörat allt Nopp ätt? träffa Neta smög Jag Mig ut ur tvädgarden och skyndade hem. Natten var varm, mörk och lugn såsom en Septembernatt. Den köpsla af sorgsenhet snarare än åf förtret, som beherrskade mig, ekingrades emåningom, och när jag kom hem, var jag litet trött af min vandring; men tystnaden, som rådde omkring nig, hade fallkomligt stillat. min, oro, och. jag var nästan glad. jag giek: in i min sängkam