Aftonbladet – 15 maj 1857, sida 2

ör -alltid-förlorad;ingentisg kan äterge oss ve Dessa otd gjorde mig bedröfvad; jag örjade snyfta; jag trödde mig ha begått ett brott. Jag-harblifvit mar, och jsg-har nyss, med bärsslig lättsiänighet krossat en tusen gåner dyrbarare väs, rd Nä Jag har .haft orätt uti. att; -pär jag talade om mig, säga att jag icke var: beredd påex så oväntad upplösning, och att jag icke ens anade, hvad som tilldrog sig i Veras hjerta. Det är sant, att hon kunde: tiga till sista stunden, Jag håde bort fly så snart jag började känna, ait jag älskade henne, att, jag älskade en gift fru; men jag: stannade qvarj ochi den oreda, hvars upphofsman jag var; har en beutdränsvärd varelse funnit sitt slut; och det är med förtvitlan jag skådar följderna af mitt fel. Jay fru Eltsöff. vakade verkligen! med afandsjuk ömsofg öfyer din dotter? Hök be skyddade henne. ända till. sin. död, och vid första oförsigtiga-steg af: den serare drog hom henne med sig ned i grafven, sho CC Men :det är: tid att sluta. Jag har icke berättat dig -hundradedalen af hvad jag skulle ha kunnat bekänna för dig; det har redan varit nog svårt för, mig att tal? till dig såsom ag gjort. Må allt hvad j:g återkallat i minet ånyo begrafva sig i djupet af mitt hjerta! Slutligen tillägger jäg, att jag här att tacka nina senaste lefnadsärs. erfarenhet för en.enda fvertygelsa, den, att lifvet icke är en förlutelse, ett enkelt tidsfördrif; det är icke ens m Hjutning; det är ett mödosamt åliggande, Uppoffrisg, ständig uppoffring, so der -hvad om är dess hemliga betydelse, ordet till gås ää. Det är isKe, fråga drå att söka tillfreds tälla sina begär, huru: upphöjda deän må: ars; det, är fråga: om att uppfylla sin plikt. Sådant är dewförbindelse menniekan bör ålägga ig: Om hon afskakär pliktens tunga boja, kan hon aldrig lyckas att, utam att, stapplay tpphinna sin -banas måls; men i vår ungdom ro vi oss gå allt längre och angehätmäre, ja nera fria vi känna oss. Denna, villfarelse är örlåtlig hos uegdomen; mendetvär skamligt tt bylla den, när den dystra sänningea slut: igen har stirrat oss i anlatet. Farväl! Fordom skulle jag ha tillagt: Lef ycklig! Nu vill jag säga till dig: Bjud till. tt lefvals Det är mindre lätt än du treor, ! r r ) SLUT. a ? 5