Aftonbladet – 13 maj 1857, sida 2

BERÄTTELSE I NIO BREF, AF IVAN. TURGENEFF.(:) Sjunde brefvet. DENSAMME TILL DENSAMME. M... den 22 Augusti. Tio dagar ha förflutit sedan jag skref mitt senaste bref, Ja, min vän, jag har icke styrka att dölja det för dig... Om du visste buru bögt jag älskar benne! Du bör förstå hvad jag lider, då jag nedskrifver dessa olyckliga ord. Jag äricke mer en yngling, jag har kommit öfver ungdomens sista gräns; den åldern, då det är så svårt att bedraga andra och så lätt att bedraga sig sjelf, den lyckliga Uldern är långt ifrån mig. Jag vet allt, och ngenting undfaller mig. Vera är en annans uustru; hon håller af sin man, jag är icke okunnig derom. Den känsla jag ej mer kan beherrska kan endast medföra för mig hemiga plågor och ett fullkomligt förintande af nin moraliska kraft; jag bör ingenting vänta, let vet jag, och önskar ingenting; men det idande jag utstår förminskas icke derigenom. Jag hade redan för nära en månad sedan vörjat märka, att min tillgifvenhet för henne ökades dag från dag; detta oroade och fägade mig på en gång... Men kunde jeg örutse, att jag skulle bli rof för en känsla, vilken, likasom ungdomen, vanligtvis förvinner uten återvändo? Hvad säger jag? Vdrig, nej, aldrig har jag så älskat, Du vet vilka förr varit mina afgudar. De afgudarne krossar man uten mycket bemödande. Jag börjar att nu begripa all den kärlek en qvinna an ingifva; jag blygs att erkänna det, men å är det, Ja, jag blygs deröfver. Kärleken r, när allt kommer omkring, icke annat än goism, och vid min ålder är egoismen oföråtlig; vid trettiosju års ålder är det ej mer illåtet att endast lefva för sig sjelf; man nåste göra sig nyttig, sträfva till ett mål, ppfylla em plikt, deltaga i något arbete, wvilket som helst. Det var det jag hade öretagit mig;... och allt har ramlat vid () So Aftonbladet n:r 103—108.