Hon talade så tydligt, att jag icke begriper buru det var möjligt att Priemkoff, som i detsamma kom in i rummet, icke hörde henne. Resten af dagen föreföll mig odrägligt lång. Vera såg sig emellanåt omkring och tycktes fråga sig sjelf: vÄr Jag vaken? Men msn kunde ock läsa i hennes ansigte ett bestämdt beslut. Och jag — jag sökte förgäfves att lugna mig. Vera älskar mig. Hennes ord föresväfvade mig beständigt, men jag begrep dem icke — jag begrep icke mig sjelf, och hennes uppförande föreföll mig ärnu mera obegripligt. Jag kunde icke tro på en så oväntad lycka — jeg sökte att erinra mig det .örflitna, och, likasom hon, talade, handlade jag omedvetet. Efter tådrickningen, i det ögonblick då jag ämnade smyga raig ut ur huset, sade hon till mig att hon ville göra en promenad och bad mig göra henne sällskap. Jag steg upp, och sedan jag tagit min hatt, följde jag henne med osäkra steg. Jag vågade icke tala till hence; jag var betryckt; jag väntade att hon skulle.-tala och yppa sig för mig; men hon fortfor att tiga. Sålunda framkommo vi till kiosker; vi gingo dit in; men der, jag vet icke huru det gick till, drog sn osynlig makt mig till henne och förde henne i mina armar. . Dagens sista skimmer upplyste hennes mjukt tillbakalutade hufvud; ett outsägligen trånande småleende utbredde sig på hennes läppar; jag tryckte på dem en kyss; hon besvarade den... Det var den enda kyss vi skulle komma att ge hvarandra. Vera ryckte sig i en hast ur mina armar med stirrande ögon och fasa i blicken. Vänd er omp, ropade hon till mig med darrande röst; sel Jag vände m:g om. Jag ser ingenting, svarade jag. Oeh ni, hvad såg ni? : Nu ser jag icke mer någonting; men jag såg ... . Hon talade med möda; hennes bröst flämtade. Hvem då ?, Min mör,, svarade hon långsamt och rysande. Vid dessa ord kom en plötslig. fasa äfven mig att darra som en brottsling, hvilken tror sig vara öfverrumplad å bar gerning. Jag var ju i den stunden en. stor brottsling? — Lugna er! sade jag till henne; säg mig INarare . . .N (Slutet följer.)