Aftonbladet – 12 maj 1857, sida 3

1IKCU tejfva I ucn narvaranac vac UC HDalva Utlladgande f r allt bvad deri föresår, skola g nsamt och med välvilja mottaga den inbjudning, som vi harmed fördrista oss att framlägga, att alla de af samma konfession, som känna sig såsom lemmar i Jesu Christi kropp och vilja medarbeta på denna kropps förkofran och tillväxt i Honom, som är hufvudet, måtte, så vidt deras förhållanden i öfrigt tillåta, under instundande Juli månad på dag, som senare skall bestämmas, sammanträda i Köpenhamn till ett Skandinaviskt Kyrkomöte.n Hr Siljeströms hypotes om kometerna. Rektor Siljeström höll i går sia andra föreläsning om kometer. Han började med en framställning af de åsigter, som för närvarande äro rådande i afseende på den fysiska beskaffenheten af kometernas såkelladekärna och nebulositet, d. v. 8. den till utseendet söckenlika massa, af hvilken kärnan omgifves. äfven kallad kometens hufvud. Då de flesta ometer sakna kärna och svans, utgör nebuiogiteten just det karakteristiska af kometen, hvarföre hr Siljeström först företog sig att undersöka dennas beskaffenhet. En del astro naomer anse densamma för en gasmassa, an dra för en samling af de finaste stoftpartiklar. Hr S. visade först, hvarföre man ej kon antaga massan råsom -vare sig en alltigenom fast eller flytande kropp; men ådagalade s-dermera äfven, att det är lika orimligt att antaga densamma såsom en gasmassa eller såsom bestående af fina stoftpartiklar, särskilt 2amedan under intetdera antagandet kometens genomskinlighet låter förklera sig. Detta kan icke ske annorlunda än genom antagande af att kome:en består af större eller min:ire klumpar, åtskilda genom betydliga tomrum, genom hvilka senare ljuset kan obehindradt gå. Saken förtydligades :enom ett experiment, som gaf en åskådlig bild af en komet med en bakom densamma synlig stjerna. Sedan hr Siljeström derefter visat, huru alla de optiska fenomener, som bruka observeras hos kometmassorna, kunna förklaras enligt den anförda hypotesen, öfvergick han till en framställning af planeternas och kometernas rö relse omkring solen, samt af den öfverensstämmelse, som i detta afseende eger rum mellan alla planeterna och den regellöshet (i afseende på banornas lutning mot ekliptisan, rörelsens riktning m. m.) som utmärker kometerna. Han fann härutionan ett skäl att -tälla kometerna i jembredd med de små himlakroppar, som med olika namn kallas stjernfall, eldkulor, meteorstenar, och framstälde den förniodan, a:t de spridda klumpar, af hvilka, enligt hvad förut anförts, kometerna skulle vara sammansatta, icke torde vars något annat än med meteorstenarne likartade massor. Slutligen visade han, såsom tillägg till hvad i föregående föreläsningar anfördes, att en sådan åsigt om beskaffenheten af kometerna, om den öfverensstämmer med verkliga förhållandet, utesluter all möjlighet till någon fara af ett sammanstötande med jorden, äfven om ett sådant egde rum. Detta skulle nemligen då endast observeras genom ett ymnigare nedfallan le af meteorstenar, äs som nu brukar ega rum; men äfven under antagande af ett alldeles oerhördt antal sådana, visade talaren huru ytterst ringa sannolikheten vore för att något gifvet ställe af jordytan skulle träffas. Den enda skada, som kunde kor:ma i frå ca, vore för öfrigt att t. ex. en eller annan antändning kunde förorsakas (såsom fallet stundom är med meteorstenarne eller då åsksen slår ned), eller möjligen till och med en eller annan person träffas (ehuru ringa sannolikheten för båda delarne vore), men :tt någon större olycka och af någon vidsträcktare utbredning i sjelfva verket vore omöjlig. Hr Siljeströms föredrag var lika utmärkt genom framställningens klarhet och redighet, som genom styrkan af de skäl, hvilka anfördes till stöd för den af talaren uppstälda — så vidt vi hafva oss bekant — nya hypotesen, hvars utveckling var för åhörarne lika tillfredsställande och underhållande, som i hög grad öfverraskande och på samma gång rulikomligt lugnande i afseende på de inbillade vådorna af möjligen inträffande sammanstötningar. Hr Siljeström kommer att i en tredje föreläsning vidare utveckla sia hypotes, och vi förmoda, att han sedermera öfverlemnar åt trycket en framställning af sina isigter i den form, att dessa äfven inom den vetenskapliga veriden må tillvinna sig den uppmärksamhet, hvaraf de synas vara förtjenta.