det puder, han bar, gaf bans ansigte en hårdare prägel; han hade mera markerade och finare anletsdrag, och en inbunden envishet röjde sig i hans små gulaktiga ögon; men italienskan var förtjusande. Hon var fyls lig och blomstrande som en ros, med stora svarta trånande ögon och sällhetens smålöje på sina röda läppar. Det såg ut som om ennes små och utspända näsborrar ännu kände det intryck en kyss gjort på henne; hennes högröda kinder utvisade helsa, ungdom och qvivnlig kraft .,. Man kunde gissa, att inom denna panna icke bott någon tanke, och det var verkligen ganska lyckligt, Den drägt hon bar var Albanogqvinnornas; möslaren (en stor mästare) hade satt en vindrufsklase i heanes korpsvarta hår med dess blåaktiga nyanser och reflexer. Denna bacchantiska prydnad var i öfverensstämmelse med hennes ansigtsuttryck. Vet du hvilken denna qvinna erinrar mig om? Den Manon Lescaut, som finnes i min kammare. Men det som är verkligen besynnerligt, är att när jag betraktade det porirättet, erinrade jag. mig, att Vera, oaktadt den föga likhet jag fann emellan henne och hens nes mormor, likväl någon gång hade uti sitt smålöje och sin blick någonting, som påminde mig om henn... Ja, jag upprepar det ingen i verlden känner hvilka skatter denna himmelska själ innebär, och Vera är sjelf derom okunnig. Ännu ett sista ord: Fru Eltsoff förtrodde sin dotter, få dagar. före hennes bröllop, Albano-flickans historia, äfvensom sin egen, Hvad som djupast fäste sig i Veras själ var den hemlighetsfulle Ladanoffs sista år. Se der utan tvifvel hvarföre hon tror på syner. En besynnerlig motsägelse! Huru kan en så rea själ, ett så upplyst förstånd tro på en underjordisk, af hemligheter uppfyld verld och frukta uppenbarelser derifrån (Forts. följer.)