alt CDAGlSTUA Usa i så aNUdR jander 2 de dtidehvarf; och under skiftande förhällan1 den förnyade anlopp emot samveten obh själar på det hela taget och i längdaB visst sig vara, vanmäktigt, Vore ej synnerligt svårt att ur folkens häfder med mångfaldiga vittnasbörd sterka. Vi wvilja här inskränka ocs till ettenda exempel, det nyäste Frankriker, der den i våra dagar kraftigare än någondin tillförene emot samvetsfriheten uppträdande ultrapapismen, ehuru numera användande säk.rate våpen än det öppna våldets, hemligen Ge hemliga intrigernas: och den med. ej Högt förmågor utrustade publicismsans, icke härvid kommit till något annat resultat, än att bbreda protestantismen, förr ganska impopulär inom detta land, allt flere segrar. Och vi äro förvissade om, att enahanda utgång skåll valerfaras de bersödanden, som emot folkehs vaknanda anda göras af den här i vårt land nu uppträdande, från Preussen importsrads skenprotestantism, som väl kallar sig sd luthersk, men hvsra idealet för kyrkoförfaftning och prastmakt bära en färg, söm den store reformatorn utån betänkande skulle! i sitt grofkorniga språk ha kallat babylonisk, men hvaråt vi gifva ett mildare nama, de vi kals den romersk. I den skrift vi hör anmäla redogör författaren till en början för sin åsigt om förhållandet emellan staten och kyrkan; undersöker balten af det från vissa håll så ofta begagnade uttrycket den kristliga staten, samt anmärker: huru kristendomen kommit i verldehn, icke uti och genom staten, uran oberoende och i trots af staten, och att den ännu alltJemt i viss mening utgör en protest mot den menskliga statsinrättningen. Han visar, huru det omförmälda uttrycket är en uppfinningaf tämligen fsrskt datum och påhittadt under infytelsen af den hejdlösa reaktion, som på senare tider hemsökt det nordliga Tyskland. Såsom prof på huru långt den kyrkliga reaktionen der kan gå, anföres ur ett af kongl. preussiska öfverkyrkorådet Stahl den 29 Mars 1855 inom den evangeliska föreningen i Berlin hållet tel öfver sden kristliga toleransen följande märkliga ord: ,Kristetdömen är intoleranseås religion, och dess frö är exklusivitet .. .. Toleranseri är ett barn af otroh: fordringen på samvetsfrihet såsom lagbundha sambällens och författfingsmässigt styrda folks rättighet är en del af-detta förstörelseoch omstörtningsverk, som betecknar den moderna. vetenskapen och botar samhällets lugn. Derpå anföres det af Bunsen i dess Zeichen der Zeit afgifna omdömet om den nya tyska li. teranismen, huru denna, ett barn af en kohsistoriel tjenstemanriakyrka, stält sig i motsatt såväl till de återupplifvande rörelseroa inom den kristliga verlden som ock till den för Tyskland egna vetenskapliga riktningen. Målsmännen för denna åsigt afskärs, yttrar Bunsen vidare, så vidt på dem beror, sjelfva roten på detta församlingslif; vare sig: genom de hierarkiska anspråken på embetets vägnar, hvarigenom de närma sig till en katoliseramde kyrkoid, eller till följd af det träläktiga tjenstemannaiinnet, hvilket de lägga i dagen öfverallt hvarhelst en rörelse af lif i församlingen träder dem till mötes. Om de icke förfölja med svärdet, såsom deras föregångare, så synes det bero på saknad af makt snarare är af brist på vilja; denna goda vilja lägga de åtminstone i dagen så ofta de kunna., Det torde måhända synas någon, som om densa tyska nyluterazism och den deremöt nedlagde kraftiga protest skulle vara af föga intresse för Sverge, och ej stå i något sammanhang med våra svenska förhållanden; men det är tyvärr ej så. Den åsigt, såtom hvars representant vi sett Stahl nyligen uppträda, utgör nemligen just grundtonen till de läror, som predikats i Svensk Kyrkotidning; ochi den broschyr, som ur nämde tidskrift blifvit sftryckt under titel Om religiös dissens och förslaget till religionsfrihet i Svergen, finser man samma grundåsigt som den af Stahl uttalade, och för en af vår tids lärdaste och frommaste tämkare här man der ej annat epitet än den numera alldeles vilde Bunsen. Författaren till nämde broschyr, som bland annat innehåller ett litet nätt, pi fjorton rader affattadt försvar för Iandsförv:sningsstraffet (sid 17—18) synes fortfarande glömma, att löftet om religionsfrihet gifvits itrontalet och att det s. k. sförsläget, endast deraf var en följd, hvarföre han ock alltjemt med sin penna eller kräkla bultar på det sezare utan att med ett enda ord omnämna det förra. Ganska riktigt anmärker för öfrigt förf. till den skrift, hvarmed vi nu egentligen sysselsätta oss, att korstecknet och djefvulens afsvärjelse khapt kommit på modet inom det brandenburgiska höfklereciet, förrän man skyndar att bereda rum deräåt i det nya handboksförslaget. Det är,, yttrar förf. ganska träffande på ett annat ställe, all ändlig.åskådnings beklagansvärda vilkor, att sätta sin uppfattning, sin metod, sin lärobygnad i sanningens eget ställe, att tillbe sina med egna händer uppstaplade tempelmurar, i stället. för den lefvande anden, som den ville, men icke förmådde inom detsa skrankor innesluta; Från denna rot har all religionsförföljelse uppkommit i verlden. Dock må vi här genast göra menniskonaturen den rättvisa, att ofördragsamheten sällan utgår från den enskilta personligheten, äfven om denna är i besittning af den mest oinskränkta envåldsmakt, men deremot nästan alltid har sitt ursprung från korporationen och kastandan., Derpå visas huru genom församlingens gradvisa utplånande det moderna begreppet kyrka efter hand fått utbilda sig i en af församlingen oberoende och från densamms nästan fullkomligt fristående mening. Efter att ha beskrifvit huru den s. k. skristliga staten tagit sig ut i Irland, tillägger förf.: Så går det i sjelfva verket, ehuru i en betydligt mindre skala, och följaktligen betydligt mindre märk. bart, öfverallt der en af statsmakten ensidigt uspburen kyrka gör anspråk på allmakt och ofelbarhet. Dess väktare hålla trogen utkik från höjden af tinnarne, men de kunna ej se dk. od A a To Kmallen Set bet Skön ER i 2 Fo RR Le ee rr