kang egande omständigheter, ådagalagt en så grof vårdslöshet och ett, i deras egenskap af polisbetjenter, så äfventyrligt Iättsione, att de derför skäligen bort näpsas med förlusten af sina befattningar eller åtminstone med en längre tids suspension. Dei måste nemligen anses vara af yttersta vigt Tför den allmänna säkerheten, att polisbetjeningen i främsta rummet tillförlitligt underrättar sig om identiteten af de personer, dem den anklagår och drager inför rätta, så att något misstag här svårligen blifver möjligt, hvilket i förevarande fall hade varit desto lättare, som den i saken tilltalade Kindberg vid delgifvandet af kallelsen till polisen förklarat sig icke vara rätter man, hvarföre det ovilkorligen ålegat polisbetjenterna att närmare efterforska förhållandet, åtminstone innan de gingo ed uppå att han var skyldig. Likaledes visar det sig hur lättsinnigt dessa rättens betjente betraktat eden, då de det ena ögonblicket svurit på såsom viss! hvad de det andra förklara sig icke veta. Det förvånar oss således, att rådhusrätten funnit denna märkbara försumlighet icke föranleda till något ansvar för öfverkonstapeln, samt dömt dennes underhafvande endast till några futtiga böter, för det han uraktlåtit att för vederbörande förmän omtala den sedermera olagligen sakfäldes förnekelse vid kallelsens delgifvande: Det förevårande exemplet bevisar tillika vådan och orimligheten af polisbetjeningens rätt, att utan all vidare undersökning tillåtas besvärja sina egna uppgifter. Beträffande polismästaren Ekströmer, så qvarstår för allt fall mot honom den betänkliga och ytterst straffvärda uraktlåtenhet af hans tjensteplikt, att han icke i främsta rummet genom frågor till den tilltalade ha underrättat sig om dennes identitet med den brottslige, i hvilken händelse upplysning härom tvifvelsutan kunnat vinnas genom andra vittnena afhörande, innan polisbetjeningen aflade sina vittnesberättelser, och fördenskull hela denna verkliga skandal undvikits. I Posttidningen förekomma några betraktelser rörande denna sak, i hvilka vi så till vida instämma, att det väl förtjenar att undersökas, huruvida det ej bör karakteriseras såsom ett vittnesmål emot bättre vetande, då en person med ed betsyrker ett förhållande, om hvilket han vet, att han derpå icke tagit den ringaste reda, samt att, om den åsigten inom lagskipningen gör sig gällande, att något straff icke finnes stadgadt för sådana lättsinniga eder, så är det, då vittneseden tillägges n så stor bevisningskraft, ett ytterst samhällsvådligt förhållande, som i högsta grad förtjenar lagstiftningens uppmärksamhet. :P. T. yttrar: Vi tro oss ej säga för mycket, då vi yttra, att detta utslag utfallit mot all förväntan lindrigt för de anklagade; att de grunder, hvarpå det stöder sig, icke öfverensstämma med hos allmänheten rådande åsigter; att det derföre kommer att framkalla icke ringa oro hos samma allmänhet, så vidt det får anses såsom ett i alla tider gällande prejudikat, och att i sådan händelse den allmänna rösten, måhända icke utan skäl, skall kraftigt påyrka upphäfvandet af det lagbud, som berättigar polisbetjent och andra i deras ställning att vittna i egen sak. Då lagen med en stundom nästan öfverdrifven samvetsgrannhet söker, till den oskyldiges skyddande och bevarande af edens helgd, förekomma blotta möjligheten af att vittnets opartiskhet skall kunna på ett eller annat sätt lida intrång, men då den likväl från denna allmänna regel gör ett så väsentligt undantag, att personer tillhörande nämde kategorier få vittna i mål, der de sjelfve väckt talan och der de följaktligen på mera än ett sätt kunna vara intresserade af sakens utgång, så måste lagstiftaren hafva gjort detta undantag under vissa förutsättningar. På samma gång ban alldeles abstraherar från anklagarens egna intresse och hos denne antager den högsta renhet i uppsåt, måste han desto strängare fasthålla det andra kriteriet på falskt vittnesbörd, eller att detta skett mot bättre vetande. Lagstiftaren kan icke hafva tänkt sig denna bestämning så inskränkt, att vittnet blott skulle förbjudas säga hvad det vet icke sant vara, utan fastmera utsträckt den derhän, att intet får sägas, som vittnet icke med säkerhet vet vara sant. Om detta gäller för alla vittnesmål utan undantag, innebär det dock en särskilt och större förbindelse för dem, hvilka så att säga aflägga ed å tjenstens vägnar eller till följd af sin egendomliga ställning och de dermed förenade plikter anses berättigade till större förtroende än andra. Lagstiftaren måste vidare hafva förutsatt, att meranämde personer få vid tjenstens tillträde af vederbörande förmän hos sig inskärpt denna otvifvelaktigt enda riktiga uppfattning af vittnesedens betydelse och af de skyldigheter de dervid äro underkastade, så att domaren, eller här polismästaren, icke behöfver för hvarje gång vidtaga alla de försigtighetsmått, som annars äro nödvändiga till förekommande af mened, utan kan inskränka sig till den vanliga varningen. Man, nödgas således antaga, att polisbetjeningen vid ett tillfälle, såsom det nu ifrågavarande, är fullkomligt medveten af sin plikt att göra sig noga underrättad om den felandes personlighet och andra omständigheter, som måste blifva föremål för vittnesmålet, och har den försummat denna plikt, men, utan att erkänna detta, såsom sanna intygar förhållanden, hvarom den icke eger positiv kännedom, ehuru den kunnat och ovilkorligen bort förskaffa sig sådan, då vittnar den, i allmänhetens tanka, mot bättre vetande. Försumligheten, ehuru straffbar, må kunna ursäktas, men icke dess fördöljande, emedan pliktens uppfyllande är ett oeftergifligt vilkor för undantagsrättighetens begagnande och eden innefattar en bekräftelse på den vittnandes öfvertygelse att han fullgjort sin skyldighet. Sådan, tro vi, är den allmänna uppfattningen af skilnaden mellan en vanlig vittnesed. och den, som aflägges af polisoch .tullbetjening m. fl. Det är möjligt att denna uppfattning är oriktig och rådhusrättens utslag tyckes gifva anledning förmoda att den icke delas af lagskipningen, men i sådan händelse tillkommer det lagstiftaren att gifva den oskyldige andra garantier till ersättning för dem, som han beröfvat honom, såvida man icke i detta fall skall frångå den annars erkända grundsatsen att heldre fria än fälla och heldre låta tio skyldiga und. slippa straff än se en oskyldig drabbas deraf. UTRIKES. Vi ha 3 Jag mMmattavoit tidningar från KR.