— Läsaren har i förgår inhämtat innehållet af rådhusrättens härstädes utslag rörande polisöfverkonstapeln Ytterberg och poliskonstapelm Metz, tilltalade för falskt vittnesmål angående boktryckerikonstförvandten G. A. Kindberg. HRättens utslag förmäler i detta hänseende hvad som förut ioke varit, åtminstone för vår uppfattning, rätt klart, att nemligen vittnena skola varit i fullkomligt god tro och således, då de aflade eden, enskilt haft den moraliska öfvertygelses, att den inför rätten instälde personen G. A. Kindberg var densamma, som i Salvii gränd en mörk afton den 10 sistl. Januari anträffats uti rusigt tillstånd och då, införd -på polisvaktkontoret, uppgifvit sig vara boktryckerikonstförvandt med samma både föroch tillnamn som den sedermera inför polisens skrank inkallade personen, en uppgift, som den rusige sedermera jemväl såsom nykter vidhållit; äfvensom att den sannskyldige Kindberg sjelf inför rådhusrätten vidgått, det han icke förr än sedan vittaena blifvit hörda och öfverståthållareembetet, på grund af deras utsago,. pliktfält honom för fylleriförseelse, fått uppenbara att han ej vore den person, som vid det ifrågavarande tillfället varit rusig och på polisvaktkontoret kallat sig Kindberg; hvarefter vittnena, derom erinrade, förklarat, att de icke kunde taga på sin ed att den inför polisen instälda personen varit densamme, som blifvit å vaktkontoret införd. Af dessa omständigheter synes, att den väsentliste qvalifikationen å det brott, som enligt ag straffas såsom mened eller falskt vittnesbörd, nemligen det onda uppsåtet eller medvetamdet derom att hvad vittnet intygar är osart och falskt, här saknas; i följd hvaraf tillämpningen af 17 kap. 18 S rättegångsbalken af rådhusrätten icke egt rum. . andra sidan skulle man likväl kunna med skäl invända, att om än icke något bestämdt uppsåt här förekommer att vittna falskt, polisbetjenterna likväl uppenbarligen vittnat om hvad de icke visste, d. v. 8. mot bättre vetande; samt att en af dem, Metz, fördolt hvad som utan tvifvel kunnat lända till väsentlig upplysning i saken, nemligen att Kindberg, vid kallelsen till polisen, uppvifvit sig icke vara den ente personen, vilket naturligtvis bort omedelbart leda till närmare efterforskningar. Otroligt förefaller det 0ss åtminstone icke, att lagstiftaren :ansett ett vittne, som visat sig så oefterrättligt att det vittnar rent af i vädret eller om hvad det såsom här, vid första erinran, erkänt sig icke veta, ej vidare bör vara vittnesbart, hvilket ju är det enda straff som följer å mened, utom 40 daler böter. Något, hvarom tankarne icke lära vara elade är, att de båda konstaplarne, geom sitt vittnesmål och dermed samman