Aftonbladet – 8 maj 1857, sida 2

djupt tänkt. . Priemkoff ledsnade vid läsningen, så vidt jag kunde märka. Han hade bekänt för oss; ätt han icke: tyckte omvers, och dessutom var han icke rätt väl hemma i tyska språket. Vera Nikolajewna satt orörlig, jag såg två eller tre gånger i smyg på henne; hon hade ögonen fästade på mig och såg mycket uppmärksam ut. Hennes ansigte syntes mig blekt. Efter Fausts öch Gretchens första möte lutade hon sig litet framåt, lade armarne i kors, och satt i denna ställning ända till slutet. Jag kände inom mig att Priemkoff måste ha mycket ledsamt, och denna tanke afkylde mig något litet i början; men slutligen glömde jag honom helt och hållet, och lifvades allt mer och mer... Jag läste blott för Vera Nikolajewna; en inre röst sade mig att läsningen verkade på henne. När jag hade slutat (jag öfverhoppade intermederna och några stycken af natten på Brocken), när det sönderslitande skrik, som slutar pjesen, Margaretas skrik, då hon ropade Heinrich, gått öfver mina läppar, uppgaf tysken ett utrop af entusiasm: ud, hvad det är skönt! Priemkoff, som tycktes vara icke mindre belåten, (stackars man), steg hastigt upp, drog en suck, och tog sig före att tacka mig för det nöje jag förskaffat honom; men jag svarade honom icke; jag såg på Vera Nikolajewna; jag väntade att hon skulle öppna munnen. Hon steg upp, gick med vacklande steg emot dörren, stannade der några ögonblick, och gick sakta ut i trädgården. Jag skyndade mig efter dit; hon hade redan hunnit att aflägsna sig; och knapt kunde jag i mörkret urskilja hennes hvita klädning. Nåväl I ropade jag till henne, är ni icke nöjd? Hon stannade. Kan ni lemna mig den der boken ? frågade hon på afstånd. Jag skänker er den, Vera Nikolajewna, om ni det önskar. :