Aftonbladet – 5 maj 1857, sida 3

-f hållas, så att särskilt destillering endast fårFutöfvas i stad och under den tid som bränvinsbränning icke är tillåten, men med hvad redskap som helst. .Ståndet biträdde denna mening och återremitterade åtskilliga 45, som dermed hade sammanhank. Förböjningen af skatten uti 39 4 till. 60 öre för Å hvarje tillverkad kanna bränvin föranledde en längre diskussion. Prosten Melander och doktor Sandberg ville hafva den förhöjd till 75 öre eller 36 sk. rgs. Biskop Thomander till 70 öre, med hvilken de 2:ne sistnämde sedermera förenade sig. Prof.. Agardh, prosten Wåhlander och kommin.: Beckman förordade den nuvarande tillverkniogsskatten 24 sk. rgs eller 50 öre, för att bibehålla stadga uti näringslagstiftningen och icke ännu mera framkaila lurendrejeri och lönbränning. Åtskillige talare, såsom prostarne Wåhlander, Melen m. fl., fästade uppmärksamhet derpå, att då afverkningsförmågan för den enkla pannerymden nu vore beräknad 2; gånger större än hittills, skulle småpannorna alldeles undertryckas, om skatten dessutom förhöjdes. Andra talare, såsom biskop Björk och doktor Sandberg, anmärkte att ensamt denna hög: beräkning af småpannornas afverkningsförmåga skull: tillintetgöra de fleste af dem, bvarigenom ångbrän: nerierna skulle erhålla ett vidsträcktare fält för sin verksamhet och utan förhöjning i skatt snart blifv: ensamme att förse landet med allt det bränvin som här kan förtäras. Doktor Säwe fästade uppmärksamheten på Norges bränvinslagstiftning, der:man, i samma mån som tillverkniogen stigit, har efterhand uppstegrat skatten och derigenom nedtvingat brän vinsbeloppet hvarje gång det blifvit för stort, hvilket han ansäg äfven här böra ske på det sätt som nu blifvit föreslaget. — Utskottens. förslag förordades vidare af prof. Carlsson, som ansög att man borde fortgå i samma riktning som sista riksdag; äfvens: domprosten Björling, prosten Emanuelsson, doktor Nordlander m. fl.; och detta blef äfven ståndets beslut. Beräkningen af redskapens afverkningsförmåga i mindre brännerier under ett dygn till 2 gånger pannans rymd utan och 2?, gånger pannerymden med mäskvärmare, jemte den uti samma 41 intagne beskattningstariff, godkändes utan diskussion, äfvensonm de öfrige 6 i förslaget. Bondeståndet. Den af konstitutionsutskottet uti dess memorial n:r 9 gjorda hemställan, att bondeståndet mätte afstå från sitt förut fattade beslut, att riksstyrelsen under vissa förhinder för konungen ej bör åt tronföljare uppdragas, så vida denne ej är kronprins och uppnått 21 års ålder, och foga sig efter de tre öfriga ståndens beslut, föranledde en stunds diskussion, hvaraf likväl resultatet blef, att ståndet vidblef sitt förra beslut och lade memorialet till handlingarne. Åtskillige talare, bland dem vice talman Anders Andersson, Anders Eriksson från Elfsborgs län, Östman och Petter Jönsson, ansågo, att ståndet i fråga om myndighetsåldern kunde ingå på inbjudningen, emedan sådant skulle stå i öfverensstämmelse med den nu för konung stadgade myndighetsåldern. Petter Jönsson framhöll dervid, att om man önskade att myndighetsåldern skulle vidtaga först vid fyllda 21 år, så kunde sådant lätt framställas i särskilt motion. Emot denna mening uppträdde Nils Larsson, med hvilken Anders Larsson från Örebro län, Anders Olsson från Jemtland, Öbom, Per Andersson från Gefleborgs län och Anders Andersson från Kalmarslän förenade sig, Knutsson, Mengel, Johan Persson, Nils Svensson från Skåne, med hvilken Nils Olsson och Nils Andersson från Skåne, Glad och Rutström förenade sig, Linder, Erik Ersson; med hvilka Gustaf Jonsson från Kalmar län, Anders Ersson från Dalarne och David Andersson förenade sig, samt Nils Hansson. Såväl Nils Larsson som Erik Ersson erinrade, att det vore bättre, att särskilt motion väcktes om att äfven konung först vid 21 års ålder må vara myndig, oeh Mengel förklarade, att ora ingen annan ville väcka en sådan motion, så åtog han sig.att göra det. Derefter företogs sammansatta lagoch ekonomiutskottets betänkande n:r 5, i anledning af väckta motioner, angående ändring af gällande stadganden i fråga om skyldighet att bygga och underhålla vägar. Utskottets afstyrkande utlåtanden i de två första punkterna om att staten skulle öfvertaga vägunderhållningsskyldigheten och att väghållningsskyldigheten skulle skiljas från jordbruket, med åläggande för häradets och tingslagets samtlige invånare att i samma onus deltaga, biföllos utan diskussion. Äfven den tredje: punkten, angående att väghållningsskyldigheten skulle fortfarande hvila på jorden, men bruk, vattenverk och fabriker deruti deltaga samt städer och köpingar underhålla vägen, då den. går öfver deras egor, blef bifallen, men först efter någon diskussion, under hvilken en och annan talare tycktes sammanblanda punktens båda momenter. Först vid fjerde punkten uppstod en längre och lifligare debatt. Uti denna punkt har utskottet förordat, att vägunderhållet skulle, der det fullgöres genom entreprenad eller vissa af de väghållningsskyldige utsedda personer, underlättas genom upptagande af vägpenningar utaf sådane trafikerande, som ej tillhöra väghållningslaget. Medin ansåg detta innefatta en så förträffMig princip, att han på det varmaste förordade dess antagande, men yrkade återremiss för att få beslut i öfverensstämmelse med prosten Rundgrens reservation. Många instämde. För denna mening yttrade sig sedan Johannes Andreasson från Elfsborgs län, Nils Svensson från Skåne, med hvilken Nils Andersson instämde, Nils Hansson, Bengt Nilsson, Petter Jönsson och Per Mattsson. För bifall åter, likväl med uteslutning af första momentet i utskottets förslag, yttrade sig Smedberg och Anders Ersson från Dalarne. Erik Hansson från Gefleborgs län uppträdde med ett utförligt motiveradt anförande, hvari han förordade afslag, och många instämde med honom. Efraim Larsson ansåg att uppbördskostnaderna komme att uppsluka det mesta af vägpenningarne. Tobias Lind erinrade, att det skulle bli allmogen som till största delen finge betala vägpenningarne; han önskade helst afslag; men ville likväl icke motsätta sig en återremiss. Erik Ersson hade i utskottet deltagit i majoritetens beslut; men då dels han ancåg, att betänkandet, sådant det framkommit, icke stod i fall öfverensstämmelse med hvad inom utskottet beslutats, och dels han -befarade, att en återremiss, till följd af de andra ständens beslut i ämnet, skulle. hafva till följd att vägunderhållsentreprenader skulle blifva föreskrifna, så ville han nu hvarken bifalla betänkandet eller återremitzera detsamma, utan förordade afslag derå, med det tillägg i beslutet, att ståndet godkänner principen, att de, som nyttja vägarne, böra betala deras underhåll. För afslag uppträdde vidare Nils Larsson, Johannes Nilsson, Hedström, Gustaf Johansson från Kalmar län, Nils Andersson från Wermland, Nils Svensson fråa Jönköpings län och Gezelius, bland hvilka åtskillige bestämdt förklarade sig emot vägpenningar. Malmin hade en särskilt mening. Han ville bifalla tredje momentet så, att, principen på det sättet måtte bli godkänd. Östman ville med gillande af principen lägga betänkandet till handlingarne, och Anders Ersson från Elfsborgs län, med hvilken Nils Olsson, Jöns Persson och några andra instämde, förklarade sig anse det likgiltigt, om betänkandet nu bifölles eller afsloges, blott det icke blefve återremitteradt. Bäckström, som först varit för återremiss, öfvergick sedan till Erik Erssons mening, när han erfor, att återremissen skulle kunna föranleda entrevrenader.