Aftonbladet – 5 maj 1857, sida 2

andemeningen af en dylik plägsed, tilldess denna gåta efter läsningen af en artikel om herrar kavalleristers dansridning i Malmö plötsligen blet mig klar. Jag fann nemligen der följande upplysande strof: Intrycket var bjerttligt, damerna ville applådera, herrarne togo till sina hattar — alla ville på något framstående sätt uttrycka sitt deltagande, sin sympati för det gemensamma nöjet,. . Nu begrep jag genast, att herrarne, efter slutad supå, togo till sina hattar, för att uttrycka sitt deltagande, sin sympati för det gemensamma nöjet. Visserligen var detta sätt att aflägga en tacksägelse betydligt skildt från hvad man på landsbygden har för sed, der man gerna dröjer för att muntligen vid afskedstagandet tacka värd och värdinna för deras gästfrihet; men ser du, min bror, en bufvudstads vanor äro i allmänhet så himmelsvidt skilda från provinsens. Der är pantomimen mycket mera utvecklad än nere i Småland, der man endast har begrepp om grining, för att uttrycka missnöje, om ihärdig rotation med hatt, för att återge förlägenhet, och om en viss slags fingersättning, för att visa en mindre behaglig person, att han blif. vit narrad. Deremot tycker jag icke rätt om den i samma artikel förekommande benämningen af kavallerispektakel,. som användes för att definiera det ifrågavarande nöjet. Ur samma synpunkt kunde man bilda ordet sjöspektakel om sjöofficerare, som utmärka sig för utomordentlig vighet inför en krets af åskådare, äfvensom kongl. krigsakademispektakel om unga medlemmar af en krigsakademi, hvilka under samma förhållande ådagalägga utmärkt skicklighet i vapenföring. I allmänhet tror jag, att spektakel är ett ord, som måste användas med yttersta varsamhet. Det har icke svenskan någon odeladt förmånlig betydelse,