Öfverste Eriosons sista yttrande i jernvägsfrågan. () (Insändt.) Hr öfversten yttrar, att ett privat bolag, som gjor de betydliga förluster som Köping-Hult, och som : afseende på taxor och underhållsskyldighet m. m. skulle hålla jemt med statsbanan å ömse sidor, kar naturligtvis icke ega något intresse att behålla sir egendom; och till följd deraf måste det ock finnas billigt (?), att inga lofliga medel lemnas oanvända at tvinga staten till ett för bolaget förmånligt köp, de. sto heldre som aktierna äro i utländningars händer. Huru ytligt och skeft är icke detta tänkt. — Taxorna för forsling å jernväg kunna väl icke förnuftsenligt stå i en annan kategori än forslingstaxor i gemen, hvilka alltid och allestädes hafva ett visst förhållande till kostnaden att underhålla forslingen och derföre äro olika på olika ställen och tider. Så ärc t. ex. åkareoch hyrkusktaxorna i hufvudstaden högre än annorstädes, och bestämmas för 3 månader i sender för att kunna höjas eller sänkas efter omständigheterna. Så är skjutslegan från Stockholm nära dubbelt så hög som på något annat ställe i riket, och i städerna högre än i gemen å landet; vid t. ex. Fittja högre än i öfrigt å landet, och under vissa månader af året högre än eljest vid de gästgifvaregårdar, der entreprenad af skjutsea ej finnes. Det skulle således vara på en gång principvidrigt och eklokt att stadga en allmän taxa för statsbanorna, likasom ett medelporto för brefbefordringen, åtminstone så länge icke trafiken uppnått den höjd, att den på det hela ger vinst, och då kunna de enskilta banorna otvifvelaktigt tåla en lika låg taxa, som rimligen kan bestämmas för statens banor. För ett bolag, hvilket gjort så betydliga förluster som Köping-Hults, kan det i vår tanke aldrig blifva något intresse att afhända sig sin bana; och huru bolaget skulle kunna ivinga staten att köpa den, är mer än hvad ins. förmår inse. Såsom ins. synes, ligger enda utsigten att få någon ersättning för förlusterna, deri, att bolaget fullbordar och bibehåller sin bana; ty den med tiden växande trafiken kan då möjligen gifva en utdelning på aktierna, som på längd förmår godtgöra hvad de ursprungliga aktieegarne i kapital och ränta tillsatt. Också har någon fråga om försäljning icke blifvit, så vidt ins. är bekant, väckt ifrån bolagets sida, utan är det hr öfverste Ericson, som med sjelftagen myndighet å statens vägnar öppnat en underhandling derom, hvilken dessutom visar en taktlö het och ett lika förakt för formen, som det ins. i begynnelsen af denna uppsats haft tillfälle att anmärka. Ins erinrar sig nemligen hafva för vid pass 3 månader sedan läst i Times, uti en redogörelse för ett med Köping-Hultbolagets aktieegare i London hållet möte derstädes, att öfversten, som dock borde veta, att bolaget är svenskt och har sin styrelse i Örebro, vändt sig till de i London boende Iedamöterna af nämde styrelse med förfrågan, för hvad summa bolaget kunde vara benäget att till svenska staten afstå sin egendom, hvilken fråga jemväl utgjorde föremål för öfverläggning vid nämde möte, ehuru något beslut naturligtvis icke kunde fattas vid en sammankomst, som icke egde någon i bolagets reglor grundad beslutande makt. Från nämde underhandling med direktörerna i England måste uppgiften om de 7!, millionerna vara hämtad, ty vi äro tämligen öfvertygade, att direktionen icke utan bemyndigande af för ändamålet behörigen utlyst bolsgsstämma kan hafva inlåtit sig i nägon köpslagan eller ens underhandling om försäljning af bolagets 2gendom. Ins. yttrade, att öfversten behandlade Sver-. ges rikes angelägenheter med samma autokratiska otvungenhet, som vore landet hans enskilta egendom; och eger det grund, hvad man hört från tillförlitligt håll uppgifvas, att han jemväl inlåtit sig i underbandling med utländska bankirer om lån för statens räkning till de föreslagna jernvägsbyggnaderna, hvilkat ensamt. tillkommer rikets ständer genom deras fullmäktige i riksgäldskontoret, så må man tillstå, att tilltagsenheten å öfverstens sida går öfver alia gränsor. Han handlar då icke blott som riksföreståndare, såsom han vid ett tillfälle å riddarehuset benämdes, utan såsom fullvuxen autokrat, usurperande () Slut från Aftonbladet n:r 100.