Aftonbladet – 29 april 1857, sida 3

last; men vi ha deremot förskaffat oss del af det slutpåstående, som af allmänna åklagaren, stadsfiskalen borgmästaren Mellbin, blifvit afgifvet i det vid rådhusrätten anhöngiggjorda målet mot ett par af bipersonerna i saken, konstaplarne Ytterberg och Metz, hvilka falskeligen på ed intygade att Kindberg blifvit i rusigt tillstånd å gata anträffad. Denna handling är nog märklig, de 8sigter som i densamma söka göra sig gällande till den grad vådliga, att vi ange oss böra genom dess offentliggörande bringa den till allmänhetens kännedom. Slutpåståendet lyder sålunda: Sedan boktryckerikonstförvandten Gustaf Adolf Kindberg, hvilken tvenne särskilta dagar varit instäld till förhör inför kongl. öfverståthållareembetet för polisärenden, rörande den mot honom angifne fylleriförseelsen, inför rådbusrätten vidgått, det han, ianan polisöfverkonstapeln Ytterberg och poliskonstapeln Metz den 19 sistlidne Januari blefvo såsom vittnen afhörde, icke omnämt, det han ej vore den person, som lördagsaftonen den 10 i samma månad i rosigt tillstånd anträffats i Helvetiigränd, samt att han ej förr än efter det utslaget afkunnats, hvarigenom honom ådömts böter för fylleri, och först sedun han från kongl. poliskammarens sessionsrum utkommit, omtalat, enligt hvad han ville erinra gig, för den honom åtföljande poliskonstepeln, det Kindberg ofvannämde lördagsafton varit hemma i sin bostad och således icke kunde vara samme person, som å vaktkontoret kallat sig Kindberg, samt Metz medgifvit det han icke hvarken för Ytterberg öller någon annan af dess förmän tillkännagifvit, det Kindberg vid kallelsen till kongl. poliskammaren förklarat, att det ej vore Kindberg som kallelsen afsåge, emedan han ej varit full, och hvilket Han i närvaro af den Metz åtföljande poliskonstapeln Andersson sagt sig kunna med vittnen styrka; så synes häraf uppenbart, öfvensom af hvad i öfrigt under ransakningen af detta mål förekommit, det öfverkonstapeln Ytterberg -saköat all anledning misstänka, det någon falskhet i afseende på behörigt namn egt rum med den person, som å vaktkontoret uppgikvit sig heta Kindberg, så mycket mindre, som såmme person både rusig och derefter i nyktert tillstånd vidhållit lika uppgift; och då Kindberg, genom dess ådagalagda förtigande af verkliga förhållandet, så väl missledt kongl. öfverståthållareembetet som Ytterberg, så anser jag skulden närmast böra hvälfvas på honom sjelf, såväl för Ytterbergs aflagda vittnesmål, som ock följden deraf, genom kongl. öfverståthållareembetets beslut, helst ingen ringaste anledning finnes dertill, att Ytterberg, som, senligt hvad kongl. öfverståthållareembetets för polisärenden protokoller i målet vitsorda, under 18 år oförvitligt och utan anmärkning tjentgjort, skulle i förevarande mål hafva vittnat emot sin öfvertygelse om det sanna och rätta, hvadan jag, vid ett sålunda utredt förhållande samt det af Ytterberg gjorda antagliga förklarande, det han med sin efter ed aflagda vittnesberättelse afsåg den person, hvilken å polisvaktkontoret varit den 10 sistlidne Januari intagen såsom af starka drycker öfverlastad, icke anser mig kunna å polisöfverkonstapeln Ytterberg yrka ansvar för falskt vittnesbörd ; likväl, och då Ytterberg icke iakttagit den försigtighet, som vederbordt för att få den tilltalades identitet fullkomligen ådagalagd, och hvarigenom, på sätt handlingarne närmare utvisa i detta mål, en oskyldig blifvit för den skyldige till ansvar fäld, och Ytterberg, till följd af sitt ansvarsfulla kall och den erfarenhet han ueder sin mångåriga utöfning deraf bort vinna, jemväl ock bort inse nödvändigheten deraf, att innan vittnesmålet afgafs bafva sökt bereda sig full kännedom om sanna förhållandet, så hemställer jag, om icke denna förseelse är af. beskaffenhet att böra bestraffas med en månads suspension från tjensten och den af Ytterberg innehafvande öfverkonstapelslön; och hvad dernäst vidkommer poliskonstapeln Melz, så, enär han hört boktryckerikonsiförvandten Kindberg vid kallelsens emottagande för inställelse i kongl. poliskammaren förklara, att samma kallelse icke måtte afsett honom, emedan han ej varit full den ifrågavarande aftonen, hvilket han tilltrodde sig kunna med vittpen styrka, hade detta förhållande bort fästa Metz särskilta uppmärksamhet, och i synnerhet ålegat honom ej mindra att derom hos sine förmän göra au möälan, än Sfven för k. öfverståthållareembetet gifva sådant tillkänna, äfven om han sjelf varit öfverty gad att denna uppgift varit förestafvad af Kindberg: bemödande att undkomma ett lagligt straff. Han har sålunda förtegat hvad till upplysning i saken tjenat, och jag anser honom derföre hafva gjort sig saker till det ansvar som bestämmes i 17 kap. 27 41 rättegångsbalken, eller att böta 20 daler med 6 rdr 32 sk. bko, de fattigas ensak, hvilket jag alltså å honom yrkar, helst under ransäkningen inga sådane förhållanden förekommit, som gifva bevisning eller stöd för den öfvertygelsen, att Metz uppsåtligen aflagt falskt vittnesbörd i detta mål; dock är dess ådagalagda liknöjdhet och bristande uppfattning sf sin tjensteplikt i förevaraude fall af så tånkvärd beskaffenhet, det jag icke anser mig kunns undgå yrka, att Meiz för den grofva förseelse, som såmedelst ligger honom till last, måtte varda skild från sin innehbafvande befattning såsom poliskonstapel med thy åtföljande (ön. Stockholm den 16 April 1857. Svårligen skulle väl någon efter genomläsningen af denna handling kunna föreställ: sig annat, än att han haft framför sig en ö! de anklagades sakförare afgifven förevarsakrifi. så uppfyld är den från början till slut af.advokatoriska vändningar och ursäkter till de anklagades förmån. Äfven det enkla, för alla upper bara faktum, att de båda poliskonstaplerse edeligen intygat, att den inför poliskammaren inatälde boktryckerikonstförvandten Kindberg i rusigt tillstånd anträffats i Helvetiigränd, och att de följaktligen på sin edintygat hvad som icke var sent, — äfven detta faktum söker den .s. k. åklagaren att. bort blanda och bortresonnera, i det han söger att Ytterberg med sin efter ed aflagda wittnesberättelse afsåg den j:erson, hvilken å -polisvaktkontoret varit den 10 sistlidne Jannari intagen, såsom af starka drycker öfverlastad. Det torde väl e!jest för det enklaste menniskovett vara uppenbart, att de vittnesmål, på grund af hvilka en inför rätta instäld person fölles till srevar, akola angå denne samme för rätta instälde. personen och icke någon annan, och satt följ:ktligen konstaplerne Yt terberge och Meiz vittnesmål i förevarande fall måste ha angått just den inför polisen tillstädesvarande boktryckerikonstförvandten Kindberg. Och då det nu ickelblifvit bestridt eller kan bestridas, utt hvad de om Kindberg vittnat var osant, d. v. s. falskt, så måtte väl detta utgöra just den handling, som lagen åsyfiar då der i 17 kap. 18 R. B. säges: Bir någon falskt vittnesbörd, böte fyraijo daler, the fattiges ensak, och vare allirig vitnesbär.. Enligt br Mellbins sätt att se salikväl Y:terberg om en månad såsom polis tapel och Metz när som helst såsom enskilt vittne kunna, genom sitt lättfärdiga sött att utgås med eder och vittnesmål, ånyo blottställa medborgares ära, lif Co Må Dö M-— bt DA RR CA rt ANA AA pr LA