Aftonbladet – 28 april 1857, sida 3

väring med detta namn (isländaren Ulf Ospakson), som var Haralds trofaste vapenbroder på a!la deras expeditioner och sedan i Norge blef hans mstallares. Af de öfriga nämda personerna framstår synnerligast Ragnar, såsom förmodligen hafvande varit höfvidsman för någon väringakår, stadd på expedition i Mindre Asien, och efter Rafns förmenande har runoristaren velati allmänhet här ihågkomma några mera betydande kamrater, hvilka af en eller annan anledning voro förhindrade att deltaga i tåget till Athen. Rafn erinrar i sammanhang härmed för öfrigt om de fragmentir man ännu eger af några minnesqväden eller mskämtevisor,, som Harald den Höge (Hirdråde) diktade på sin återresa till Ryssland ifrån Konstantinopel, och i hvilka märkvärdigt nog förekommer följande strof, deri alluderas på ett vapendåd i en sydlig borg,, hvarom äfven ett minnesmärke skall vittna, för efterverlden: j Ungmön ej skall neka, qvinnan bevara i minne, huru Vi svärden svängde söder i borgen en morgon; vittnar der än om vapenbragden ett minnesmärke. Denna borg, här omtalad såsom ett fäste par excellence, skulle det icke snarast vara just Athen, det på isländska så kallade sAthenuborg ? Inskriften på högra sidan, inom en af de välbekanta örmslisgorna, är af långt mindre vigt och innehåll än den nyss citerade. Rafn läser här: Asmudr bju etc. ete. Öfversatt: Asmunder inhögg dessa runor i förening med Asgeir och Thorleif; Thord och Ivar, efter begäran af Har rald den Höge, oaktadt grekerna utgrunda