Aftonbladet – 28 april 1857, sida 2

nen, tagen af en tysk konstnär, som några år förut uppehållit sig i Venedig, Sjelfva Finn Magnusen, som i sin bekanta afbandling Runamo og Runerne, äfven gaf en kopia af Tibingerteokningen, kunde icke finna synnerlig reda på dessa Väringer-runor, hvilka ännu tycktes trotsa äfven de mest drifna runologers fyndighet. Den franske arkeologen grefve de Laborde, som i sitt förträffliga verk Atbånes aux XV:e, XVI:e et XVIl:e sigclesa (1854) lemnat efter en gipsafgjutning en ganska lyckad afbildning i träsnidt af ett fragment utaf inskriften, kommer, hvad dennas tydning angår, icke ens så långt som andra före honom. Emellertid hade den om nordens antiqviteter och äldsta litteratur, samt om allt hvad dertill på närmare eller längre afstånd hörer, så förtjente dansken Rafn beslutat att taga saken om händer på fullt allvar, och han har under en lång följd af år fullföljt sina hithörande undersökningar med denna jernflit, som karakteriserar honom. Redan år 1843 hade Rafn låtit genom en ung dansk konstnär i Venedig taga gipsaftryck af hela inskriften; derefter lät han en annan landsman, br de Bertouch, likaledes taga på stället flera kopior seraf efter olika procedurer, i särskilta belysningar alltifrån tidigaste dagbräckning till efter solnedgång o.s.v. Sjelf anstälde Rafn år 1854 en kollationering på ställst af de kopior han dittills sålunda hade erhållit. Genom brefvexling erhöll han derefter alla de upplysningar i de minsta detaljer han efterhand fann sig behöfva, hvartill slutligen äfven kommo åtskilliga i betydlig skala utförda fötografier, sedan denna intressanta tillämpning af daguerreotypien hade börjat praktiseras i stort. Med dessa bjelpkällor till sin rådighst företog sig Rafn således sitt dechiffreringsarbete, och det är resultatet af en mångårig