Aftonbladet – 27 april 1857, sida 2

— Stockholms stads sockenstämmonämd haIsistl. torsdags e. m. sammanträde å rådhuset, derI Bstko st: JIgn årliga aflöninogen åt vaccinepotförståndarne i hufvudstaden, doktorerne Blachet, Ayrberg, Liljebjörn och Nybleos skulle under 5 års id för hvardera förhöjas från 150 till 200 rdr rmt, wilken aflöning borde utgå af Stockholms stads fatigvårdsmedel, dock mot skyldighet för nämde läkare, stt liksom förut å fattiga gratis verkställa vaccineing, samt beiyg utfärda. — Vid samma ti!lfälle lemnades åt stadssämden decharge för 1855 års förvaltning af fattigvårdsmedlen, äfvensom dechärge för år 1855 lemnales åt direktionen för södra ärbetshuösinrättningen, orovisoriska sjukhuset samt församlingarnes afdelning ör fattigvård. — Kort efter representationens slut i går sfion å kongl. teatern inträffade den olyckshändelen, att maskinarbetaren Carl Johan Wickholm nedöll från vinden och störtade hufvudstupa ned å sceen, tätt invid sufflörstackan och ögonblickligen afed. Wickholm vär 52 år gammal och har i 29 år varit anståld som maskinarbetare vid kongl teater, och i går efter en öfverstånden sjukdom besökt sina samrater. — Rättelse. Uti artikeln i lördagsbladet rörande nilitäriska befordringssystemet står att friherre Heetwood 1853 befordrades till major vid Smålands srenadierbataljon; läs: till chef. I afseende på det i samma stycke omnämda friherre Lilljecereuts tillbakasättande vid echefsutnämningen vid samma bataljon 1856 har från tillförlit igt håll blifvit oss meddeladt, awt detta hufvudsakigen blifvit föranledt genom bans sjuklighet. — Såsom betecknande i afseends på de utsigter som anses förefinnas för det nya raellanriksag-förslagets antagande i Norge torde böra anföras ett yttrande derom, som förekommer i Smaalehnenes Amtstidende, med anledning af underrättelsen om förslagets antagande på svenska riksdagen: i Dess öde derr, säger nämde tidning, skunde icke vara tvifvelaktigt, 1å det, såsom bekant är — så aär som på frigifningen af kustfarten — alltigenom defordrar och gynnar Sverges handel och fabriksväjen på Norges bekostnad. Anmärkningsvärda äro också de yttranden, som i denna riktning fäldes under sakens behandling på riksdagen, i det några talare strängt förehöllo de norska kommissionsmedlemmarne den eftergifvenhet de visat, när det gäldatt bevaka deras fäderneslands fördel Vi för vår del vilja icke vara med om att bryta stafven öfver dessa herrar; — de bafva förmodligen handlat efter gin öfvertygelse om hvad som var rätt; vi måste endast beklaga, att det betydelsefulla värfvet — att häfda Norges vigtigaste industriella och merkantila intressen emot den förödande floden från andra sidan gränsen — uppdrogs åt män, hvilkas öfver ygelse så föga öfverensstämde med deras landsmäns åsigter och känslor. Ty här i landet finnes blott en euda — en kraftig och alldeles odelad — opinion i afseende på detta förslag, och denna stämning skall, hoppas vi, finna ett troget uttryck i det beslut storthinget snart kommer att fatta: För vår stads handelsoch fabriksförhållanden är frågan af högsta betydelse; — förutsatt nemligen att mellanrikslagförslaget någonsin går ig nom, skäll Frederikshald, likasom så ofta tillförene, hatvå att uthärda den första och derföre våldsammaste stöten af den fientliga öfversvämningen, och följderna torde blifva de allra allvarsammaste för vår fådernestads framtid. — En liten officiös uppsats i Dagbladet för i dag uppträder emot de anmärkningar, som nyligen blifvit gjorda med anledning af den belöning ai 5 silfverspecier, som blifvit tilldelad formskäraregesällen Brinck, som räd dat 20 personer från drunkning. Först förnekas der helt enkelt att den praxis är gängse, att vid belönandet af berömliga ger ningar bestämma belöningens beskaffenbet med afseende på denpersonens samhällsställning, som utfört densamma. I detta hänseende Kunde vi lugnt appellera till den allmänhet, som läser tidningarne och fästat någon uppmärksamhet vid notiserna om utdelade belöningar. Vidare söker uppsatsens förf, förringa värdet af hr Brincks handlingar genom att säga, att han vid räddningsförsöken icke utsatt sig för lifsfara, och att derföre en penningebelönin Med anledning häraf böra vi, efter inhämtad närmare kännedom om förhållåndet, upplysa följande. 8 ste sätt låtit förspörja någon lust efter att bli belönad för sina menniskovänhga handlingar. Dessa hade först blifvit bekanta derigenom, att en fabrikör, som innehar egendomen der hr Brinck bor, gått in till poliskammaren med anmälan om nödvändigheten att snskaffa nödiga lifräddningsapparater i denna trakt, emedan han vid der gjorda räddningsföretag. förlorat ett antal brädplankor, hvarvid han tillika omnämt hr Brincks förtjenstfulla gerningar; med anledning häraf inkallad, i poliskammaren, hade hr Brinck, som sjelf aldrig gjort någon: afför af sina lyckade räddtingstöretag, icke heller velat ansetts lämplig och blifvit emottagen. Hr Brinck hade aldrig på ringa-) DM je LAN. RR stå der och skryta dermed, utan svarat helt kort, att det icke vore mycket att tala om. Af flera fullt tillförlitliga personer ha vi dock erfarit, att Brinck vid flera af räddninsstillfällena utsatt sig för lifsfara och sjelf legat nere i vaken, samt visat prof på ovanlig Tådighet och sinnesnärvaro. hällareembetet honom tilldelade 5 specier ansåg ban sig icke kunna vägra att motiaga, utan att förnärma denna auktoritet. Genom ett af grosshandlaren Bergman-Ohlsson, utfärdadt qvitto erfara vi, att hr Brinck skänkt dessa penningmedel åt de, nödlidande i Lappmarken. — 1 anledning af Öresundatullens aflösning De af öfverståtgåfvo medlemmar af bargareständet och Stock-) holms börs, till ett antal af140; i festlig måltid på stora börsaalen, till Bvilken endast vice-talmannen. i borgareståndet gross2 BY Ce Er ES SET TSTNENEa urin tigt födda och frysande. besättning uti fantasten på en herrlig renstek, emedan ett skarpt I eskimåöga på. afstånd upptäckt ett dylikt djur VAPNEN ANT ABENE år en T