Aftonbladet – 25 april 1857, sida 3

länder hans lugn och hans skarpblick till verklig ära, försigtigt lotsat fram statsskeppet bland partiernas bränningar, och, jäser det äfven på djupet, tyckes det åtminstone för ögonblicket gå i någorlunda lugn sjö. I Augusti 1807 skref Napoleon I till sin broder Jeröme, då nyss blifven konung af Westfalen: Af edra ministrar, af edra rådgifvare, så vidt möjligt af domrarne i öfverrätterna, af edra administrativa embetsmän bör ni städse utse flertalet ur den ofrälse klarsen. Detta var den åsigt, som Napoleon välbetänkt lade sin bror på hjertat, eburu han icke sjelf tycktes omfatta den med mycken välvilja, då ban genom ett enda penndrag gjorde alla sina stordignitärer till högheter, alla ministrar, senatorer, statsråd och erkebiskopar till grefvar, alla generalprokuratorer, förste presidenter, biskopar och märer i Frankrikes 37 s. k. goda städer till baroner, och, ej belåten dermed, dessutom tillät riddarne af hederslegionen att, jemte ett majorat på 3000 francs ränta, öfverflytta titeln chevalier på sina efterkommande, Men älskade han attse sina embetsmän på den civila sidan adligen betitJade, måste man obetingadt erkänna, att inom hans härar hvarje ofrälse med mod, bildning och förmåga kunde sträcka sina blickar ända upp till marskalksstafven, utan att derföre taga molnet för verklighet. Här gälde börden och titeln intet; här vägde sträng rättvisa hvars och ens förtjenster. Häri ligger i icke ringa mån en förklaringsgrund för Napoleon I:s s2g0ika framgångar på stridsfältet. Hans storartade snille understöddes storartadt af alla dem, zom stridde, för att vinna ära och utmärkelse Och som en af de mest verkande orsakerna till sitt fall uppger han sjelf likgiltigheten och längtan efter lugn has sina af ära och guld öfvermättade marskalkar. Han ångrar, som ett fel och en orättvisa, att han icke i