Aftonbladet – 25 april 1857, sida 3

länge gått i olyckans skola och, ehuru beges med mycket personligt mod, hade han er lärt försigtighet. Strassburg, Boulogne och isynnerhet Ham voro bittra, men helsosamma lärdomar. Med en dylik erfarenhet skulle måhända hans ryktbare frände icke slutat sin segerbana på St. Helena. apoleon I påsatte sig kejsarkronan i ett Bdgonblick, då hela Frankrike var förberedt på en sådan upphöjelse, då man ansåg honom i glorian af sina bragder endast uttaga ett steg, som behöfdes för att fullborda skapelsen af hans storhet. Bourbonerna och deras anhängare hade redan upphört att stäm; la, inseene omöjligheten att dervid något vinna; den gamla stammen af republikanerna var utdöd eller höll sig undan; den mest framstående, sjelfva den renaste karakteren ibland dem, Carnot, tvekade ioke att tjena under Napoleon; den enda, som försökte sitt snille itvekamp mot hans verldsvälde, var Anne Louise Germaine de Staöl, som aldrig kunde förlåta honom att han skickat henne landsflyktig från Paris, från bennes lysande hotell vid rue de Bac, för hvilket hon aldrig i Coppet kunde finna någon ersättning. Stormdiger låg deremot framtidens horisont för Napoleon III, då han först tog franska tronen i besittning. Han behöfde måhända mindre frukta legitimismen och orleanismen; men socialismen bade under de senaste åren växt ut till jätteproportioner och i sig upptagit den röda republiken, desto rödare, ju mera blod den fått gjuta i striden mot sina vedersakare. Marianne var ex mindre högljudd, men vida farligare fiende för brorsonen, än madame de Staöl för farbrodern. Guiilotinen har skördat icke få af Mariannes förbundne, men de ha alle tigit, tigit ännu på schavotten. Det ligger något förfärligt i en sådan orubblig förtegen. het. Emellertid har Napoleon III, hvad som