Aftonbladet – 25 april 1857, sida 2

han förstått lextinetion du pauperisme på ett alldeles eget sätt, såsom lättast försiggående genom kuren af ett allmänt, ett äfskyvärdt blodbad. Denna fläck af medborgarblod har väl under loppet af 5 år hunnit torka in i den kejserliga purpurn, men inför historiens fackla upprodnar den ånyo och evärdligt. Ean finner lätt en bestämd skilnad i de båda frändernas beteende, sedan den ene blifvit konsul, den andre president. Efter freden i Amiens börjar Napoleon I föra ett särdeles högt språk mot sina grannar; han bebandlar mindre stater med ett nästan stötande högmod och skyr icke att vid flerfaldiga tillfällen liksom med afsigt reta England; mot sina fordna stridskamrater uppträder han ofta stolt och tvär, och begår en barbarisk grymhet och ett politiskt fel, då han låter olagligt tillfångataga, olagligt döma och, såsom en repressalie för helvetesmaskinen, brutalt nedskjuta den deri oskyldige hertigen af Enghien. Napoleons oerhörda lycka rusar honom; endast detta rus kan förklara ett sådant missgrepp af ett annars så ljust omdöme... NapoIeon III går deremot tillväga med mycken klokhet, med stor försigtighet. Fan qväfver de gamla napoleonska antipatierna och gsöker närma sig samma England, som genom ibärdighet, genom uppoffringar, nästan exempellösa i historien, slutligen lyckades störta hans farbror. Han skjuter återtåget ur Ryssland, de gräsliga dagarne vid Beresina i skuggan och räcker handen åt samme Nikolaus, som bland skaran af eröfrare år 1814 gästade Paris och hvars lifkossacker använde Boulognerskogen till bränsle i deras bivuaker. Han tycks, med ett ord, ha tagit till valspråk vår svenske Karl X:s bekanta uttryck, att man måste lovera, för att komma fram. Men presidenten Ludvig Napoleon hade också