Aftonbladet – 25 april 1857, sida 2

kunde finna inom området af sitt vetande och sina i alla fall utmärkta själsgåfvor. Häraf härleder sig äfven, att då Napoleon I rätt ofta lät soldaten framsticka under kejsarmanteln, och icke sällan, till och med mot sina bröder, den blide Josef ej ens undantagen, utfor i svordomar och uttryck, hvilka tycktes hämtade ur lägret eller kasernen, bar, så vidt man känner, Napolen III reed värdighet och hållning städse iakttagit hvad han är skyldig sig sjelf och sin upphöjda ställning. Napoleon I, ehuru en tid nära förbunden med den yngre Robespierre, Maximilians broder, har aldrig, äfven då Lucien i glödande tal höjde demokratien till skyarze, visat densamma något spår af bevågenhet. Det bodde för mycket af herrskare inom honom, för att ens vilja slösa en smekning på en statsform, som han i sin själ föraktade. Det tycks också ha varit med en slags förkärlek som den blifvande kejsaren, den 13 Vendemiaire 1795, på Karusellplatsen och vid kyrkan St. Roche kanonerade massorna, icke derföre att han af naturen var grym, men emedan han hatade hvarje försök till yttring af folkviljan. Huru mycket haa aktade folkombuden, visade han den 18 Brumaire 1799, då han med bajonetten sprängde åtskils femhundrarådet. Napoleon III, i grunden säkert lika litet vän af folkvälde som bans farbroder, ansåg det likväl ligga i sitt intresse att inför detsamma nedlägga sin byllning. Under sin fängelsetid på Ham skref han icke utati talang sin Lexstinction du pauperisme, som gjorde stort uppseende i Frankrike och på honom riktade demokraternas blickar. Kanske ingick likväl i denna skrift en del uppriktig öfvertygelse för ögonblicket, ty för fången är det en slags inseboende nödvändighet att älska friheten. Emellertid bevisade Napoleon Ul:s senare beteende mot demokratien, att