Aftonbladet – 22 april 1857, sida 2

Löjnant Stridsman var en af dessa aktningsvärda indelta officerare, som, utan enskilt förmögenhet, med möda bållit nöden från lifvet på sig, men som det oaktadt alltid i umgängslifvet uppträdt städadt och värdigt. Jag har dock några. skrupler,, invände fröken Slammersvärdy att uppträda så der offentligt, liksom vore man teaterfolk. Teaterfolk, inföll herr Weckblad, ni vet då icke, min .nådigaste fröken, att aktrisen madame :Möntansier tillbragte mången förmiddag i förtroligt samtal med drottning Marie Antoinette, att då Mole låg sjuk, hela Paris lät efterhöra hans tillstånd, att Talma var Napoleons vän, att mamsell Mars lade grundstenen till teatern i Littich, att den högsta aristokratien äflades att erhålla en biljett till den maskerad hon gaf den 21 Mars 1827, och som gjorde epok i de parisiska nöjena. Fröken Slammersvärd, som alltid ville synas naiv och okonstlad, som gerna omfamnade små barn och små. hundar och:med utrop af glädje spelte Svälta-Räf med-engjuåring, utbrast nu i sedvanlig förtjusning: Ah! då är det nästan en heder .att beträda tiljan! Ack, min Gud; hvadrdet skall bli roligt! I-fall: herrskapets mening icke alltför mycket divergerar från min egen, afbröt fru Oxhusen, synes det mig, som vore herr Weckblad den lämpligaste att utses till teaterdirektör. Hans litterära förtjenster, haris utbildade smak, hans förmåga att ändra för en sällskapsteater mindre lämpliga uttryck och företaganden, allt tyckes göra honom sjelfskrifven till denna ost. P Likväl, invände magister Pratmanssony, som för egen person eftersträfvade denna ära, ptorde måhända herr Weckblads publicistiska omsorger för honem lägga binder i vägen att odeladt egna all sin verksamhet åt det lygande förtroende, som, på grund af ganska verkande skäl, blifvit honom uppdraget. Tvärtom,, genmälde fru Oxhusen med ena yred blick på magistern; ;herr Weckblad skall