Aftonbladet – 21 april 1857, sida 3

Vid fru Jeannette Stjernströms graf. () Huru hoppets fjerrglas döck förstorar, Målar ljust våri framtidsperspekt v, Tills med ens sig hägringen förlorar, Och af sorg förmörkadt är vårt lif! Satt ej nyss ibland oss, blid och stilla, Trogna bilden af den qvinlighet, Som, ej grumlad utaf fåfäng villa, Endast sjelf ej af sitt värde vet, Som sin egen glädje endast söker Uti andras sällhet, som alltjemt Tröstar, hur än smärtan sig föröker, Vänners oro med ett harmlöst skämt! Men ej mera i den trefna ringen Uti gästfritt hem hon iröjer qvar, Der om lifvet, rmenskoroa och tingen Hennes tal så vist som blygsamt var. Som af nordan blommans veka stängel Häftigt brytes, döden plötsligt kom — Och ur stoftets band en frigjord engel Vande till sitt rätta hemvist om. —Hvad hon var som konstens -vårdarinna, Ha vi alla tacksamt lärt först.. Hvad hon var som dotter, maka, qvinna, Kunde skattas rätt blott utaf få. Hur hon mildt om andras svaghet dömde, Fastän sjelf hoa hade den ej röat! Hur hvar oförrätt hon gerna glömde: Hur bon älskade allt godt och skönt! Tadelsjukan; afunden, förtalet: De förstummsades vid hennes blick, Som, i glädjen liksom under qvalet, Ren och klar från själens källa gick. Derför ljuft förblifver hennes minne, Som en vänlig stjerna ofvanfrån. — Renare och älskligare sinne Himlen aldrig jorden gaf till lån. —P— () Brist på utrymme har hindrat tidigare införande af dessa verser, hvilka redan för flera dagar sedan insändes med begäran om införande.