detta oaktadt var mannen der, jemnt fortsättande sin gång, med samma hammartakt:rättande sig efter min. .: Jag betraktade honom nu noga, och sig under den gammalmodiga: hatten framblixtra ett par ögon, de klaraste: jäg någonsin förr eller senare skådat. Dessa ögon Betraktade mig, förtrollade mig. Jag förmådde ej tndvika deras genomträngande blick. Jag började erfara ett intryck, som ej kan beskrifvas.: Blodet stelnade i mina ådror. Plötsligen ropade en ihålig röst mig vid namn: Paul! Derpå upprepade samma röst: arme Paul! arme furste! Jag vände mig nu till Kurakin, hvilken äfven hade stannat. Hör-du? sade jag till honom. — Icke det ringaste, nådig herre; och ni sjelf? Hvad mig beträffar hörde jag de klagande orden ännu återljuda i mina öron. Nu gjorde jag en ytterlig änsträngning och frågade den hemlighetsfulla vårelsen hvem hän var, och hvad han ville mig. Jag är en, som intresserar fig för dig. Jag vill, att du ej må fästa dig för mycket vid denna verlden, ty du kommer ej att bli qvar der länge! Derpå fortsatte hän sin väg, alltjemt betråktande mig med dessa ögon, som tycktes vilja falla ur hufvudet, och likasom jag nödgats stanna på samma gång som hän, nödgades jag nu fortsätta vandringen vid hans sida Han tilltalade mig ej vidare och jag kände ej mera Just att göra honom några frägor. Jag följde honom, ty det var han som styrde färden. Slutligen kommo vi till den stora platsen mellan Nevabron och senatorernas palats. Mannen gick fram till midten af denna plats. Der lyftes hans hått, som öm han tagit af densamma, och sväfvade bort helt ensam. Nu igenkände jag ganska lätt hans anletsdrag. Ofrivilligt log jag ett steg tillbaka, Det var min stamfaders, Peter den stores örnblick, hans mörklagda ansigte, hans sträcga leende. Innan jag hunnit återhämta mig. från min bestörtning, min förskräckelse, hade han försvunnit. Det är på denna plats som kejsärinnan Katarina nu låter uppresa det monument, som föreställer tzar Peter till häst. Ettofantligt granitblock, en klippa utgör fotställningen till denna staty. Det är ej jag, som för min mor betecknat denna plats, på förhand utsedd celler snarare anad af gecgångaren. Jag påminner mig ganske väl de minsta omständigheterna vid denna syn. Jag tycker mig ännu i denna stund ha den för ögonen. Jag återkom till palatset, utmattad som omjag gjort en lång resa, och bokstafligen kälad på venstra si