olämpligt i ett ögonblick, då man ej synes vilja an taga något annat för möjligt än det öfvernaturliga Storfursten frågade Cagliostro, efter att först h: språkat med denne ilikgiltiga ämnen, om det va sänt, att han stält horoskopet för konungen af Sverge Gustaf III? — Ja; svarade Cagliostro, konungel af Sverge kommer att dö ung, och på ett våldsam sätt, i ett ögonblick då han minst kan vänta sig nå gonting sådant., Grefve du Nord skrattade mycke häråt och tillade: kan ni äfven läsa i mitt öde bok?, — -Det kan jag,, svarade-OCagliostro; mer det slog ej så lyckligt ut med konungen af Sverge att jag just känner mig frestad att ännu en gång förutsäga suveräners och furstårs framtid. Hvaruppi han tog afträde. Då Cagliostro aflägsnat sig, sade storfursten till prinsen af Ligne: den der karlen ä en slipad charlatan, men jag vill ej: dölja för er, at jag sedan någon tid varit plågad af de hemskastc syner, och att jag har en-stark tro-på det under bara, Jag promenerade en natt på Petersburgs gatol i sällskap med furst Kurakin, och åtföljd af tvenne betjenter. Efter att länge ha sutit uppe hos mig språkande och rökande, hade det fallit oss in ati gå ut ur palatset inkognito, för att se staden i månsken. Det var ej kallt. Det var en af dessa blida stunder i vår nordiska vår, annars så blek i jemförelse med söderns. Månen lyste klart; manhade kunnat :läsa ett bref. I följd häraf voro deremoi skuggorna långa och täta. Då vi vikit om hörnet af en gata, märkte jag i en portfördjupning en lång, mager karl; insvept i en kappa och med en trekantig hatt långt neddragen öfver ögonen. Han tycktes ha väntat på oss, och så snart vi hade gått förbi honom, lemnade han sitt gömställe och tog. plats vid min venstra sida, utan att säga ett enda ord, utan att göra en enda åtbörd. Det var omöjligt att kuona urskilja hans anletsdrag, men då hans fötter berörde gstläggniogen, uppstod ett besynnerligt ljud, likasom då en sten faller emot.en annan, Jag blef till en början förvånad öfver detta möte, men då jag sedan kände en iskall rysninog genomtränga mina leder, sade jag till Kurakin: det är en besynnerlig kamrat den der, som vi fått till sällskap! — Hvilken? frågade han. — Den här, som går till venster om mig,. Kurakin spände upp sina ögon förvånad; och. försäkrade mig, att han ej såg någon på min venstra sida, Nu sträckte jag ut-min, arm emot muren, och kämde verkligen denna utan hinder. Men