Aftonbladet – 18 april 1857, sida 2

NR WW tv Mlädhe CV AVR SVWER MW SEPA SAR Bref från Finland, (Från Aftonbladets korrespondent.) Helsingfors den 9 April 1857. Jag hoppas, att ni redan erhållit mitt senaste bref af den 20 förliden månad, der jag framstälde det hufvudsakliga innehållet af baron von Haartmaus beryktade diktamen vid jernvägsfrågans förhandling i senaten samt de betraktelser, som det föranledde genast vid första flyktiga påseende. () Grundligare kommentarier till belysning af den Haartmanska finansförvaltningens rätta halt samt Finlands närvarande ekonomiska ställning hoppas jag dock att efter någon tid bli satt i tillfälle att meddela. För ögonblicket afsänder jag endast några korta rader för att i största hast underrätta eder om dagens vigtigaste löpande nyheter. Tyvärr äro dessa icke af det gladare slaget. Efter att ett glädjande rykte under någon tid cirkulerat i vår hufvudstad, nemligen att Finland snart skulle bli befriadt från sin närvarande äfventyrliga högste styresman, har det nu visat sig, att detta rykte intet annat var, än ett löst, ett bedrägligt, ett gycklande rykte. Grefve Berg, som för någon tid sedan återkom från sin resa till Petetsburg, visar sig nu vara lika fast i sadeln som förut, och har tillfogat Finland ett lika hårdt. som för mången, som ännu hyste några illusioner om kejsar Alexander II:s regering, oväntadt slag. Ni minnes måhända af mitt första bref den vidunderliga strid, som, med anledning af tidningen Dagen, yppade sig mellan censurkomiten och generalguvernören å ena sidan samt censuröfverstyrelsen, Finlands lagliga öfvermyndighet i alla censursaker, å den andra. Nå väl! Denna strid, som sedan dess fortsatts mellan generalguvernören ensam och censuröfverstyrelsen, har nu slutat så!unda, att den förre vunnit partiet fullkomligt. Generalguvernörens herre, den ryske kejsaren -— finska senaten och dess chef, den finske storfursten, är det icke — har förändrat censurförordningen af den 15 Oktober 1829 och öfverflyttat högsta tillsynen öfver landets alla tidningar och periodiska skrifter från censuröfverstyrelsen till generalguvernören. Han, en utländning, högst ofullkomligt) bekant med vårt samhällsskick, fullkomligt främmande för vår samhällsanda, håller således nu ensam i sin hand hela den finska pressens öde. Den beror nu af hans godtycke, hans önskningar, hans enskilta vilja och intressen. Verkningarne af denna det ryska partiets i Finland seger skola säkert ej länge uteblifva. Möjligheten af hvarje allvarligt, hvarje mera öppet och sanningsfullt ord beror åtminstone tills vidare nu endast på de särskilta tjenet görande censorernas större eller mindre skuggrädsla, större eller mindre omsigt och redliga patriotism; ty vid hvarje vädjande från deras subjektiva godtycke råkar pressen ut för generalguvernörens. Men Ryssland skall nog snart sörja för, att dessa censorsposter bli besatta med fullkomligt underdåniga kreatur, då äfven ofvan antydda ännu existerande svaga möjlighet till ett ärligt och verkligt nationelt ord af pressen blir afskuren. Det är redan med starka steg Finland skrider till sin ruin. En jemförelse mellan nu och för icke så länge sedan är redan slående. När den vilde grefve Zakrewsky var generalguvernör och begick en olsglighet, blef han derom påmind af senaten och lät beskedligt rätta sig. När emellertid hans brutala och despotiska lynne tycktes gå alltför långt, ansåg sjelfva kejsar Nikolaus det nödigtattåterkalla: honom. Man jemföre härmed tiderna under kejsar Alexander II och grefve von Berg. En annan hög herre i landet, baron Casimir v. Kothen, har nyligen erhållit ett halft års tjenstledighet från alla sina många befattningar (ledamotskap i senaten, chefskap för ecklesiastikexpeditionen och inspektorat för indelta militären), jemte tillstånd att resa utrikes, och detta utan att han sjelf derom anhållit. Hvadan denna, som det synes, onåd kommit, är svårt att förklara, i synnerhet som baron Kothen ingalunda någonsin visat sig hysa några alltför konstitutionella åsigter om efat och statsstyrelse, eller stränga begrepp om lagbundenhet och laglydnad. Sant är emellertid, att han ej heller kan anklagas för någon låg och smutsig girighet, såsom fallet är med hans slägting finanschefen baron v. Haartman, eller öfverbufvud för att vara något hufvudoch viljelöst redskap. Såsom chef för den indelta militären har han inlagt ridderliga förtjenster om en sjelfständig och nationel anda bland dess både manskap och officerare, hvilket förhållande egt rum till baron v. Haartmans innerliga förargelse. Kothen tvangs en gång af Haartman att en månad tidigare än lagligt var lemna redogörelse för omkostnaderna i och för indelta militären. Sedan Kothen slutat en mycket summarisk berättelse häröfver, bad han senatens ledamöter, att de så mycket mindre måtte förundra sig öfver ofullständigheten i en redogörelse, som han tvingats uppgöra en månad för tidigt, som senatens egen ekonom behöft hela sitt lif för att redogöra för dess vedförråder. Denna hemlighetsfulla hänsyftning af den qvicke och sarkastiske militäroch ecklesiastikchefen hade afseende på det förhållande, att baron v. Haartman under en lång tid årligen för egen räkuing olofligen undanhållit senaten 30 famnar ved, utan att senatens ekonom, .() Denna af vår korrespondent såsom afsänd omtalade skrifvelse har icke kommit redaktionen till handa. R