Aftonbladet – 17 april 1857, sida 3

e— OA Apt Det var samme Essex, beter det vidare, som, bortvisad af den monarkinna. som han förrådt, i sitt sårade högmod höjde upprorets fana i London och trädde i underbandlingar med Jacob af Skottland, i afsigt att störta sin välgörerska från tronen. Sannt, i det märmaste åtminstone. Men hr Ernst Ludvig behagade ihågkomma, att det just är detta felsteg, till hvilket Essex för leddes af en naturlig häftighet och obetänksambet, af en sårad fåfänga och af en stolthet, som genom en allt för stor och hastig framgång i lifvet blifvit till öfvermod, att det just är detta felsteg, och öfvermodet som föran!edde det, som utgöra den skuld han åsamkade sig och hvilken han fick umgälla med sitt lif, således just den omständighet, som gjort honom till hvad han blifvit, en af alla tider: dramatiska författare med förkärlek begagral bild. Hr Ernst Ludvig kommer slutligen till de sis!a af dessa fakta, på grund af hvilka ban förklarar Essex, långt ifrån att vara sublim i sitt fall, endast vara föraktlig. Han yttrar nemligen: Det var samme gunstling, som förgäfves anropade drottningen om förskoning, sedan lagen dömt honom såsom riksförrädare till schavotten, och som ödmjukt återsände henne den ring, hon en gång gifvit honom såsom underpant på sin nåd, men hvilken ring af den hätska fienden, lady Nottingham, först efter grefvens död tillstäldes Elisabeth. , : Ni har en besatt otur med era historiska fakta, böste hr Ernst Ludviz! Med detta sistay genom hvilket ni tyckes ha velat gifve Essex minne dråpsleget, vill det sig icke bätre, än att de förnämsta och tillförlitligaste historieskrifvare, vi vilja exempelvis nämna Hume, antaga, att hvad som bufvudsakligen förbittrade Elisabeth mot Essex och som slutligen förmådde. henne att efter mycken tvekan anbefalla hans afrättning, var bangenvishet att icke, såsom hon stur dligen väntade, vilja ingifya någon nådeansökning. Han