den högt ansedde: engelske . historieskrifvaren Hume sammanfattar sitt omdöme om Essex: Vi måste här, såsom i så många andra fall, beklaga den menskliga naturens svaghet, som gjorde att en person, begåfvad med så många höga dygder. ädelhet, öppenhet, vänfasthet, mod, vältalighet och arbetsamhet, under senare delen af sin lefoad lemnade sina okufliga lidelser fria tyglar samt störtade ej blott sig sjelf, utan kfven många bland sina. vänner i yttersta förderf. Drottnicgens ömhet och lidelse för honom, hvilka utgjorde orsaker till den alltför hastiga befordran han vann, tyckas. på det helataget vara just den omständighet, som. medförde hans olycksöde. HFörlitande på hennes partiskhet. för honom, ej mindre. än. på sin. egen förtjensty bemötte han henne med ett högmod, som hvarkem hennes kärlek eller hennes värdigbet kunde fördräga; och då hennes benägenhet för kärlek i en så framskriden ålder naturligtvis måste väcka löje, om ej afsky hos honom, förleddes han genom en otörsigtig öppenhet, som hos honom blifvit till vana, att alltför ofta för henne förråda dessa känslor. Se der, hr Ernst Ludvig, Essex karakter sådan historien omutligt framställer bonom. Ni skall knappast i denna bild igenkänna den hale och inställsamrme lycksökaren, den fåfänge narr, den oduglige krigare, och den fege stackare, hvartill ni velat göra honom; ni skall derhos finna, att det ej är utan sina goda grunder, som kärleksförhållandet till Elisabeth upptages bland motiverna i ett drama, der Etsex och Elisabeths öden skildras, och ni skall kanske slutligen komma till insigt derom, att Essex-fabeln, som innehåller en så stor och gripande lärdom i afseende på de vådor och frestelser, för hvilka fratngången blottställer äfven ädla sinnen, verkligen utgör ett värdigt föremål för konstnärlig bebandlig, hvilket är just hvad vi påstått; och hvad vi nu anse oss ha tillfyllest görande bevisat. Slutligen, bäste hr Ernst Ludvig, vilja vi försäkra er, att det visserligen icke varit vår afsigt att beskylla er att hafva uppsätligen