Aftonbladet – 17 april 1857, sida 3

— M——— förrådde, säger: Hume, Fvid sin död symtomer snarare af ånger och fromhet än af fruktan. Hr Ernst Ludvig torde få svårt att mot detta vittnesbörd bevisa, att Essex i sitt fall var en feg stackare,. Den fullständiga bekännelsen om sin sammansvärjning, hvilken han afgaf före sin död, och genom hvilken han drog flera af sina anhängare med sig i olyckan, härrörde icke af nägon önskan att dermed utverka sin benådning, utan var en följd uteslutande af samvetsskrupler ochen religiös öfverretning, hvari han blifvit försatt genom samtalen med en fanatisk prest. Hvad särskilt beträffar den der farsösa ringen och dess undanhållande genom lady Nottingham, så kunna vi tjena hr Ernst Ludvig med den upplysning, att en ganska ansedd shistorieforskare, Raumer, fullkomligt ådagalagt, att berättelsen derom icke är historiskt grundad, hvarom hr Ernst Ludvig kan läsa närmare i andra bandet af Raumers Geschichte Europas. Den lilla mönstring vi anstölt med hr Ernst Ludvigs historiska fakta visar således, att de så der tämmeligen snörrätt strida mot be visad historisk eanning. Ty historien, som icke döljer, att Essex hade stora fel, vittnar att ban äfven egde flera goda och lysande egenskaper; att han var tapper, öppen, ädelmodig, arbetsam, försonlig mot motståndare. mild och mensklig såsom krigare, att han var en stor vän af lärda idrotter och i besittning af en hög grad af bildning, att han egde en sällsynt förmåga att upptäcka förtjensten, att han älskade den. reed passion, och att, till följd af alla dessa. egenskaper, ingen i högre grad än ban egt sina vänners. bjertliga tillgifvenhet och obetingade hängifvenhet. Men vi ha lofvat hr Ernst Ludvig bevis för alla våra påståenden. Se här således huru