Aftonbladet – 15 april 1857, sida 2

og, för att hjertligt skratta åt dessa tvetyliga vänskapligheter. Uti Breslau finnes ett regeringsråd Ranke som ej bör förvexlas medhans ryktbara namne u:i Berlin), hvilken trott sig böra i in pietistiska ifver företaga ett korståg mot ;den kristliga konstens förvillelser,, såsom iteln lyder på en af fromhet flödande, bildstormande broschyr, hvilken utgifvits af hr Ranke. Författaren är en bland de afgjorda motståndarne till de nakna statyerna på Schlossoriiche uti Berlin, hvilka förut retat till vrede parisertidningen Univers och en feodal-kajoliserande talare uti vår kammare. Vi veta ej huru många proselyter skriften lyckats göra, men kuana dock försäkra, att stadsrätten i Mänchea icke kan räknas bland dem; ty den bar genom en eftertryckligt motiverad dom betecknat Verirrungen der christlichen Kunst såsom skandalös, och förbjudit densamma såsoma innehållande förnärmelse mot religion och sedelära ..... Soyez donc pietiste! skulle sn fransman säga, Såsom tysk afhåller jag mig från hvarje anmärkning. Våra kamrar hålla påskferier, och det skulle vara intressant att erfara, huru de deputerade blifva mottagna af sina kommittenter, hvilka de väl bevarat från den ozrtodoxt-episkopala äktenskapsskilnadslagen samt husskatten, men deremot lyckliggjort med den icke mindre betungande, nästan dubbelt så stora saltskatten. Det förestår för öfrigt rörande. denna impopulära pålaga ännu en debatt uti herrehuset, hvars kommission i förgår afslagit saltskatten med 13 röster mot I. Detta bevisar dock intet för utgången i denna kammare, uti hvils ken feodalpartiet har den afgörande majoriteten, och detta parti är, genom de paragrafer i lagen, som skydda landthushållningen, och följaktligen äfven de stora jordegarre, betäckt mot följderna af denna skatt, som således endast drabbar de lägre klasserna. Men hvem skall väl bekymra sig om dem? Med stort intresse har man här följt den österrikisk-sardinska tvisten. Ni bör veta, aft P.eussen gjort sig stor möda att förhindra letta afbrott af de diplomatiska förbindelserna. Det ville dermed göra en tjenst åt Österrike, hvars hjelp det just nu behöfver för helt andra ändamål. Af denna orsak hafva äfven de preussiska officiösa pennorna, å länge sådant lät sig göra, förnekat det isterrikiska sändebudets återkallande från Turin. Hr v. Manteuffel ville icke tillstå detta fiagco, alldeles som om icke den preussiska politiken vore tillräckligt van vid nederlag uti sina egns angelägenheter! Grefve Cavours anseende har öfverhufvud vunnit betydligt allt sedan wienerkongressen. Hela verlden insåg att han är de tyska ministrarne mycket öfverlägsen i talang och vältalighet. Och nu har han återigen uti diskussionen med grefve Buol, inför övar och en opartisk persons owdöme, tillfogat wienerkansliet ett grundligt nederlag. Jag omnämner detta, dels emedan tvisten här väckt lifligt intresse, dels äfven derföre, att solidariska sympatier måste närma Europas: frisinnade stater till hvarandra. Är det icke en glädjande och för de demokratiska iddernas framtid lugnande företeelse, ait på ena sidan, vid Frankrikes gräns, det lilla lifaktiga Belgien, och på andra sidan, i flanken på de förfallna italienska staterna och Österrike, det kloka, sträfsamma, och af sitt öde synbarligen till ett stort värf kailade Piemont, hålla absolutismen och militärberraväldet i schack? Gifve Gud att Preussen lifvades af en dylik anda, som nu i Sardinien förenar konungahuset och folket, samt ställer detta land i spetsen för Italien, som i detsamma ser en borgen för sin framtida befrielse och storhet. Hvad skulle e det tre gånger större Preussen kunn: genomdrifva mot Ryssland och Österrike, om det förstode att så upprätthålla sina traditioner och göra dem så iruktbärande, som Piemont gjort med sina! Äfven i Berlin begärde en gång i senare tider ett österrikiskt sändebud sina pass. Det var i November 1850. Men hr von Prokesch behöfde blott hot: Man bad honom stanna qvar, och hr v. Manteuffel begaf sig till caudinska passen vid — Olmitz. Den bedröfliga parallelen kan tyvärr ytterligare fullföljas genom de sista mörka åren, men denna bittra påminnelse må vara tillfyllest att för er förklara det smärtsamma deltagande, hvarmed den allmänna meningen här följer Sardiniens motstånd mot öfvermodiga anspråk och ser det sköna landet gå uppfyllandet af sin stora nationella uppgift till möte. KRA